Jag tycker det är beklämmande att vårdpersonalen går ut och känner sig kränkt över en sådan bagatell - jf med vad patienterna utsätts för.  Det säger också ganska mycket om psykiatrin, tycker jag, att patienter upplever att de behöver ta till sådana här metoder för att bli hörda.

Dagens ros till Anna Odell och en stor fet känga åt Eberhard!

Jag tänker att Odells grej påminner inte så lite om de amerikanska studenterna som låtsades ha hallucinationer en dag, blev inlagda och sedan uppträdde som sig själva på avdelningar (med undantag för att de dokumenterade det de observerade  - skrev ner det), blev klassade som schizofrena och stannade kvar rätt länge, tills deras professor började plocka ut dem har jag för mig, 50-80 dagar var det nog någon som stannade. detta var vad?, 60-70 tal kanske? och en del av ifrågasättandet av dåtidens psykiatri.  Lite "inget nytt under solen" tänkte jag alltså när jag hörde talas om Odells grej.

Sedan dess måste jag säga att psykiatrins och samhällets reaktioner på  det hela givit Odell rätt i den mån att de visade att svängrummet är väldigt litet och alltså bör tänjas och ifrågasättas. jag trodde nog själv att taket var högre. å andra sidan tycker jag att odell kunde gjort sin sak utan att framstå som en idiot, det jag läste av hennes förskrivna papper om varför hon agerade som hon gjorde och som hon gav till folk på mottagningen för att få komma ut (delvis publicerat i dn, tidigare) tycker jag till exempel är ren smörja och därigenom öppnar upp för tolkningen att hon bara ville provocera.

så. någonstans landar jag i att saken i sig var berättigad, den väckte en nyttig debatt osv. både Odell själv och hennes motparter kunde dock skött det hela bättre, betydligt bättre.

Odell: varför var det tvunget att inte göra det minsta för att förklara och hjälpa folk till att förstå dina syften?

Eberhard mfl: tagga ner! gränsen mellan sjuk,frisk,äkta och falsk är faktiskt helt subjektiv och ni är inga domare - ni är vårdare! (motöverföringsreaktioner, någon?)

Martin: Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att de känner sig kränkta. Blir man slagen och spottad på tycker jag det är en helt adekvat reaktion, även om man råkar arbeta på länsakuten.

Nej det är faktiskt inte en adekvat reaktion. Då får man jobba någon annanstans. Jag har jobbat med väldigt många människor som blivit slagna och bespottade utan att känna sig kränkta (däribland jag själv). Det är inte svårt om man försöker sätta sig in i varför andra gör som de gör.

Jag tycker "konst" är fel väg att gå för att belysa ett problem av den här digniteten. Varför inte skriva en arg insändare som alla andra? Lite dolda kameror kanske för att väcka Janne Josefssons intresse? Även om jag i vanliga fall inte förkovrar mig i sådana reportage och artiklar tycker jag det är en mer vettig väg att gå. Varför är detta konst? Vad är konstens syfte? Är allt konst? Det är mycket jag inte förstår här i världen.

Tycker Petters fråga "varför var det tvunget att inte göra det minsta för att förklara och hjälpa folk till att förstå dina syften?" är riktigt bra.

Jag tycker heller inte det är konstigt att man känner sig kränkt när någon har fört en bakom ljuset, spottat och slagits för att skapa ett konstverk.

Inte heller SvDs ledare är positiv till konstverket: www.svd.se/.../artikel_2881275.svd

Tycker ni sekretessen ska fungera som vanligt i ett fall som detta?

Ja. En patient är en patient oavsett sökorsak. Jag tycker inte vårdpersonal ska börja sortera in patienter i rimliga (för vilka lagar och regler gäller) och orimliga.

Jag undrar har Odell eg försökt lurat någon?

Martin: Jag tycker heller inte att vårdpersonal ska börja sortera patienter och välja och vraka mellan vilka lagar man ska följa - där kan vi verkligen snacka om en öppning för maktmissbruk! Men jag funderar ändå kring huruvida lagen om sekretess fyller sin funktion i det aktuella fallet. Eftersom Anna själv hade för avsikt att avslöja det Eberhard uttalade sig om, tänker jag att följande är relevant: "Sekretess  gäller  för uppgifter  om  en  enskilds  personliga förhållanden om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom lider men." (Åtta sidor om sekretess, Socialtjänsten) Jag är ingen hejare på att tolka lagtexter, men min fundering rör sig i alla fall kring att Anna inte tog skada av att uppgifterna gjordes offentliga, då detta var hennes mening/önskan/mål från första början? Snarare har hon väl gynnats av detta..? Eller är jag helt ute och cyklar här kanske..? =)

Alex: Jag vet heller inte hur det blir när patienter avlidit, men gissar att sekretessen står fast för journalernaändå. 70 år eller nått sånt är det väl som gäller eller minns jag fel här?

Martin: "Jag undrar har Odell eg försökt lurat någon? " - hur tänker du här?

Som Johan påpekar så gäller bara sekretessen "om det inte står klart att den enskilde eller någon närstående lider men". Döda lieder inte men, kanske deras anhöriga. Huruvida Odell lider men eller inte kan man ju fråga sig men det gäller varje patient. Praxis är ju att safea genom att inte att röja några uppgifter även om man eg skulle kunna distrubuera alla sina journaler med metro utan att det nödvändigtvis är ett brott.

@Johan. Påstod Odell någon gång att hon var psykiskt sjuk eller liknande? Jag tycker det är en intressant tanke. Får man som frisk vingla omkring på västerbron?

Jag tänker nog att den här kränktheten kommer av att personalen inte är helt bekväma med sina egna metoder och därför måste rättfärdiga dem. Hade vårdcentralpersonal känt sig kränkt om hon traskat in där fejkat halsfluss och gått hem med penicillin? Eller hade de bara ryckt på axlarna och tagit nästa pat?

Jag tror jag förstår hur du menar Martin, att Anna själv inte sa att hon var sjuk och därför inte lurade någon. Uppsåtet var dock att ge sken av att vara psykiskt sjuk för att bli intagen på just St Göran (som jag förstått det) så därför tycker jag inte det resonemanget håller hela vägen. Men ja, intressant tanke som du säger, om balansen mellan det sjuka och det friska!

Jag tycker nog inte heller att deras kränkthet nödvändigtvis pekar på en obekvämlighet med metoderna som används, då min egna reaktion var mer i linje med Eberhards än någon annans i sammanhanget. Därmed inte sagt att denna reaktion är den rätta, det menar jag verkligen inte, men att även jag blir upprörd - som inte har något att göra med metoderna som används i vården! - kanske indikerar att det finns någon annan faktor i denna smet att bli upprörd kring än just exponeringen av vårdapparaten?

Hade jag jobbat på vårdcentral och någon hade upptagit min tid under liknande former hade jag också blivit upprörd, om än ej kränkt. Hade personen däremot spottat och fräst vette katten.. Lite kränkt hade jag nog känt mig. =)

När jag rannsakar mig själv tror jag min upprördhet handlar om att jag inte förstår mig på "konst", och jag tror att jag hade blivit mindre upprörd om en journalist hade genomfört försöket istället för en elev på konstfack.

Det är förstås mycket otrevligt att bli spottad på och slagen om de blev det. Jag tycker ändå att det ingår i jobbet och att alla krävande jobb innehåller otrevligheter. När jag jobbade i slutenvård fick jag utstå sånt nu får jag stå ut med att lämna över kroniska game-over-diagnoser åt föräldrar. jag upplever det som minst lika otrevligt men varken då eller nu känner jag mig kränkt.

Anyways. Självransakan! Så psykologigt! Mina bevekelsegrunder är väl då framför allt två. Dels försvarar jag gärna konsten då jag tycker den är hela mänsklighetens raison dêtre. Sen har jag ju som sagt jobbat i slutenvården där jag väldigt ofta ansåg att jag behövde anmäla kliniken till socialstyrelsen för missgrepp men gjorde aldrig det. Jag skämdes då för att jag var en del av den verksamheten och jag skäms fortfarande för att jag inte gjorde anmälningarna. Det kanske gör mig mer benägen att ta patienter eller konstnärers sida mot psykiatriker. En tredje aspekt är väl att jag aldrig varit särskilt förtjust i just Eberhard.

Nu har jag inte jobbat på sluten psykiatrisk vård, men jag kan tänka mig att det är skillnad på upplevelsen att bli spottad på av en person som definierats som "psykiskt sjuk" och därmed inte fullt ansvarig för sina handlingar, respektive av en person som är "frisk" och faktiskt bär ansvar. I det första fallet kan man se det som en olyckshändelse eller bara en del av jobbet. Lite som att få sina skor nedsmutsade av gyttja när man går. I det senare fallet kan det faktiskt handla om en kränkning.

Kanske. Samtidigt så bygger väldigt många av kommentarerna (kanske inte från samma personer iofs) på att hon uppenbarligen inte har alla hästar hemma som gör en sådan här sak. Så var står vi då? En frisk människa som gör något så tokigt måste väl ändå vara psykiskt sjuk?

@Martin: "Så var står vi då? En frisk människa som gör något så tokigt måste väl ändå vara psykiskt sjuk?"

Tja, behovet av en psykiatrisk utredning kanske föreligger? Kan vi köra lite diagnostiska test på Odell så får vi se om hon behöver göra ett nytt besök på St Göran?

Nej det kan vi inte. Hon är vuxen och avgör själv. Men det missar poängen och tydliggör hela sjuk/friskproblematiken. Om det hon gjorde hon var så knasigt att det klassas som psykiskt sjuk vad är det då problemet? En sjuk människa som söker vård? Det är väl snarare ett jätteproblem att psykiatripersonal när de är upprörda och vill raljera kallar andra för psykiskt sjuka? Hur ser man eg då på sina egna patienter?

Vad säger E's uttalande om att hon är välkommen tillbaka och då ska han spruta haldol i henne om hans syn på patienter, psykiatri och sin roll i det hela? Odells agerande ter sig för mig helt försumbart jf med en tjänsteman som har befogenhet att utöva våld och tvång mot andra och som använder detta som hot. Det om något borde vara straffbart!

Ett liknande fall?

www.dagensmedicin.se/.../index.xml

Är det rimligt att behålla legitimationen om man hotar med andra med dålig myndighetsutövning?