Eriks Blogg

Psykologspecialist/fil. lic: Ett framtidsscenario!

Ett huvudproblem som jag ser det, är psykologyrkets bristande kontakt med universitetet efter examen. Detta kan ses i ljuset av den historiska uppdelningen (i ex. Lund fanns två skilda institutioner) mellan tillämpad psykologi och psykologi (experimentell/teoretisk). Denna historiska kvarleva syns möjligen även i Psykologförbundets klassiska fortbildningstänk (förr räknade man med att klinisk erfarenhet var tillräckligt enskilt för fördjupad kunskap?). Denna svårigheten med att förena forskning med praktik försöker jag här få bukt med.

I USA har man löst detta genom att psykologer först har en forskningsbaserad utbildning i form av en PhD (eller mindre vanligt PsyD) före man arbetar självständigt i klinisk praxis. I Sverige har vi dock ett mer kliniskt/praktiskt yrkesfokus från start. Detta behöver inte vara en nackdel (utan tvärtom) och specialistordningen kan vara lösningen på problemet!

Ett framtida scenario
Specialistordningen behöver vara förankrad i universiteten. Universitetet är en naturlig arena där kunskap möts, att lägga specialistordningen på entreprenad (som idag är fallet?) kan vara en vansklig affär som kan äventyra kvaliteten på fortbildningen (går inte in på varför här).

Ett förslag är istället att inrätta ”specialistprogram” som leder fram till åtminstone en filosofie licentiat, fil. Lic. (motsvarande ca 2 års heltidsforskning halv-vägs till doktorsgraden) i det ämne man är verksam inom. Detta hade kunnat ske genom utbildning på fyra eller fem år, halvfart. Här är exempel:

Specialistprogram i neuropsykologi

  • Forskningsteori och metod (statistik, metod, designer etc.)

  • Genomförande/deltagande av forskningsprojekt (exempelvis fMRI studie på emotionellreaktivitet före och efter DBT-program för bordelinepatienter)

  • Fördjupningskurser på forskarnivå i ämne (exempelvis affektiv neurovetenskap, emotionsreglering, neuropsykologisk testning och dess principer)

  • Publicering av forskningsprojekt

Specialist i klinisk psykologi

  • Forskningsteori och metod inom psykoterapi

  • Forskningsprojekt (gärna anknutet till arbetsplats) exemeplvis: RCT-studie med ACT för social fobi eller kvalitativa fallstudier av självskadande.

  • Fördjupningskurser: motsv. psykoterapeutprogram och steg 3: handledarutbildning

  • Publicering av forskningsprojekt/fallstudier

    Vad som krävs här är att programmen är ämnes- och institutionsöverskridande. En specialistordning inom organisationspsykologi bör exempelvis inkludera kurser som ges på ekonomi/handelshögskola, neurovetenskap på medicinsk fakultet, möjligen även vissa kurser med andra inriktningar även på juridisk och sociologisk fakultet.

5 exempel på Syften:

  1. att anknyta psykologer till en mer vetenskapsmetodologiskt säker mark (universitetet) och knyter ihop specialistordningen med en redan befintlig akademisk titel (fil. Lic.)

  2. att stimulera psykologisk forskning och utveckling av området, att föra fram Sverige på inom psykologisk forskning.

  3. att förena forskning med praktik

  4. att förbättra yrkets status och löneanspråk

  5. att förbättra behandlingen och utbudet för personer i svåra situationer

Ovan bör även kombineras med det förslag som tidigare diskuterats:

  1. psykolog kandidat (3 års studier möjlighet att arbeta under handledning)

  2. PTP-psykolog

  3. Leg.psykolog

  4. Specialistpsykolog (fil.lic) (specialist i klinisk psykologi inkluderar handledarkompetens)

  5. Chefspsykolog (krävs att man ska vara specialist)

Posted: 10-15-2009 14:19 by erikwallmark | with 15 comment(s) |

Comments

hakan said:

Hej Erik

Vad bra och kul att du engagerar dig i specialistfrågorna och framtidsfrågorna också! Psykologers fortsatta akdemiska anknytning är väl en sak, men att det skulle vara ett huvudproblem kan man nog ha flera meningar om. Om du menar kliniska och andra yrkesverksamma psykologers bristande forskningsintresse har du avgjort en poäng. Det behöver vi ta tag i! Det finns idag inget som helst hinder för fortsatt anknytning som lärare/handledare eller forskarstuderande/forskare för yrkesverksamma psykologer.

Specialistordningen är enligt min mening en av de främsta framgångsfaktorerna för psykologprofessionen. Jag är dock inte säker på att en tätare anknytning till universiteten som sådana skulle göra att den skulle hålla så mycket högre kvalitet. Jag tycker vi har en rätt bra koll på kvalitetskraven i dagens system. I det finska systemet (som är helt universitetsanknutet) är det också så att det blir mycket trångt i portgången för de sökande. Det strider mot vår uppfattning att alla ska kunna utveckla sig till specialister, och att det inte ska finnas byråkratiska hinder för det. Därför anordnar IHPU i år fyra professionskurser eftersom efterfrågan är så stor. Universiteten styrs av fler önskemål och behov än psykologernas, varför det blir ett externt hinder där, som vi inte har kontroll över.

Dessutom är det ju flera viktiga steg som fattas innan man kan börja fundera på vem som bäst klarar att vara ansvarig för kursinslagen i utbildningen. För att universiteten skall ta sig an hela uppgiften att anordna och examinera specialister måste ju samhällets auktorisation av vår specialistordning vara avklarad. De måste väl antagligen få den uppgiften sig förelagd av staten (och examinationsrätt av HSV), och dessutom acceptera den, få ekonomiska medel etc.

Vi har historiskt sett lyckats få till ett antal specialistkurser vid universitetsinstitutioner som också fortgår, och en av dem var den första och enda sammanhållna specialistutbildningen i neuropsykologi, vid Stockholms universitet. Men det var en engångsföreteelse som byggde på flera lyckosamma omständigheter.Vi i specialistrådet är ständigt på och uppmanar univeristeten att anordna kurser, men jag tror inte det är en bra strategi att sträva efter att andra,univeristet eller Socialstyrelse skall ta över ansvaret för vår specialistordning. Det är bäst att professionen själv fortsätter att hålla i den.

Däremot behöver vi arbeta för att vi av staten får uppdraget att ansvara för psykologers specialistutbildning, så som det är ordnat i Norge (där Norsk Psykologforening också får betalt för det av staten!).

Med vänlig hälsning

Håkan

# October 15, 2009 1:59 PM

Tore said:

Vackert. Jag tänker att det kan finnas ytterligare en sak att apa (!) efter amerikanarna. Just att det krävs utbildningsbevis varje år. Att man ständigt fortbildar sig. Jag vet inte exakt hur det funkar så jag borde inte prata så mycket men man ska ha ett visst antal poäng varje år.

Har du funderat på en motion?

# October 15, 2009 2:00 PM

Fredrik Wagnström said:

Motionstiden till kongressen går ut i slutet av denna månad!

# October 15, 2009 4:11 PM

Tore said:

@ Håkan: Kul att det går bra specialiseringen. Hur många är det som börjar i år? Hur många är det i de olika inriktningarna?

# October 15, 2009 4:13 PM

Molle said:

I came.

# October 15, 2009 5:45 PM

erikwallmark said:

@Håkan: Några vänner till mig blev utbildare i specialistordningen samma stund de gjort klart sin PTP. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att de skulle vara mindre kunniga eller lämpliga som lärare, men just det faktum att icke-specialiserade psykologer (med ca 1 års arbetserfarenhet) kan vara lärare åt specialiserande psykologer underminerar själva syftet med specialistordningen.

Anledningen till att det är nödvändigt att knyta täta band till universitetet är att risken annars är att det blir en specialistordning med mager anknytning till forskning och vetenskap. Kan ett exempelvis ett ex-arbete inom ett visst område räcka för att man sen ska kunna utbilda speialister? Det är inte heller fler kurser enbart jag är ute efter, det är deltagande i forskninsprojekt. Detta för att stimulera vetenskaplig nyfikenhet och kunskap inom ämnet, som växlas med klinisk verksamhet. Scientist-practitioner, inte bara practitioner, vetenskap och beprövad erfarenhet, inte bara beprövad erfarenhet.  

Risken med dagens S.O. är att man utbyter kliniska erfarenheter med kollegor, läser en kurs man redan skulle kunnat från Psypr., skriver ett arbete och får sen ett intyg. Orimligt att se att specialistordningen skulle ha någon riktig effekt på löneökning etc. om den inte avspeglar ett reellt kompetenslyft.

Visst finns praktiska problem, tillgänglighet är ett. Men den tillgängligheten hade kunnat förändras om ämnet som helhet fått ett lyft. Vi behöver våga integrera oss med ekonomer, jurister, sociologer och läkare. Gå med i forskningsprojekt tillsammans, stimulera och befrukta varandras områden. Möjligen är detta ett andra steg, efter samhället auktoriserat vår specialistordning. Men, vad har PF för strategi för att få uppdraget av staten, som man gjort i Norge? och vad är nackdelarna med att socialstyrelsen skulle legitimera vår specialisering?

Helt klart cred till er (speciellt dig Håkan?) för kursen på KI i Neurovetenskap. Verkar helt klart vara en bra introduktion på en specialisering i neuropsykologi. Skulle gärna sett fler liknande kurser, eventuellt fortsättningskurser med fördjupning, och framför allt skulle deltagandet i forskningsprojekt på området behövas för att bli specialist.  

Däremot behöver vi arbeta för att vi av staten får uppdraget att ansvara för psykologers specialistutbildning, så som det är ordnat i Norge (där Norsk Psykologforening också får betalt för det av staten!).

# October 16, 2009 3:04 AM

Jerry said:

Du framför viktiga punkter, Erik.

Det finns en stor tröskel att ta sig över för att få till stånd en specialistutbildning med mer dignitet, exempelvis i linje med ditt förslag. Samtidigt behöver vi se till långsiktiga konsekvenser i det här fallet. Vad vill vi egentligen uppnå? Dagens specialistutbildning garanterar knappast specialistkunskaper, vilket ditt exempel med nyleggade lärare tydligt visar.

Vad jag saknar i dina förslag är utredningsmetodik och diagnosticering samt handledning.

# October 16, 2009 5:27 AM

erikwallmark said:

@jerry: Bra förslag, helt klart kurser som borde ingå i det kliniska fältet! I Norge har jag förstått det som att huvudområdena är 1) organisationspsykolog och 2) klinisk psykologi. Man har alltså integrerat neuropsykologi i klinisk psykologi. Rimligt, anser jag, då det kan vara lite vanskligt att fostra kliniska psykologer som har dammiga kunskaper i forskningsutvecklingen inom emotionsreglering och neurovetenskap.

@Tore: Hur gör man i USA med fortbildningen? Hur skulle det kunna se ut i Sverige?

Motion? Tja... det skulle väl vara nått!

# October 16, 2009 9:13 AM

hakan said:

@Erik

Säg mig vilken/vilka kurser det gäller så ska jag omedelbart titta på det där. Vem som är lärare kan ha viss betydelse men viktigast för oss i rådet är att 1) det är en kurs avsedd för psykologer, 2) kursinnehållet klart ligger på en mer avancerad nivå än grundutbildningen, 3) det finns tillräckligt med undervisning och adekvat litteratur, samt 4) att det finns ett examinationsförfarande som garanterar att de som blir godkända verkligen har uppnått målen med kursen. Examinator ska vara docentkompetent och helst specialist.

Jag uppskattar engagemanget i den här frågan!

Med vänlig hälsning

Håkan

# October 16, 2009 12:00 PM

erikwallmark said:

Läste i senaste psykologtidningen att förbundet träffat landstingspolitiker i Kronoberg, Blekinge och Västergötland för diskutera möjligheten att inrätta specialisttjänster. Blir glad av att läsa sånt.

För exempelvis en klinisk psykolog tror jag att det varit mycket givande att kunna kombinera en specialisttjänst med forskningsprojekt (som inlkuderar vissa ämnesspecifika kurser) relaterat till det område man är verksam inom. Ett sådant upplägg skulle göra en specialisering mycket attraktiv för flera parter!  

För att göra specialistordningen attraktiv rent färdighetsmässigt och inte bara intygs- pappersmässigt, även för psykologer utanför Hälso- och Sjukvården, som ex. organisationspsykologer, tror jag att ämnesöverskridande forskning ex. ekonomi-psykologi, i kombination med den aktiva verksamheten ex. testutveckling eller ekonomisk riskanalys, är vägen att gå...

# October 18, 2009 11:06 AM

hakan said:

@ Erik

Ibland förekommer det en övertro på auktoriteter som Socialstyrelsen, Universiteten eler något annat. Jag har någon gång dristat mig att säga att jag skulle önska att någon psykolog kom till Socialstyrelsen med intyget att vederbörande är specialist i klinisk psykologi, inriktningen psykologisk behandling/psykoterapi och växla in det mot en legitimation som psykoterapeut. På samma sätt skulle man kunna säga att det vore kul om någon gick till universitetet med sitt specialistarbete/vetenskapliga arbete och växlade in det mot en fil.lic. Det är olyckligt om vi i för stor utsträckning ser "andra" som auktoriteter på vårt område.

Själv känner jag mig nu som en auktoritet på kalvlever och därtill passande australiskt vin. Väldigt  läckert!

Med vänlig hälsning

Håkan

# October 18, 2009 1:14 PM

Hassel said:

Bra diskussion men mest skriver jag för att kommentera Håkans inlägg om kvällens anrättning.

Du verkar alltid njuta av livet Håkan. Kalvlever, vin och opera! Fantastiskt härligt. Själv ska jag försöka mig på lite mer budgetmat i form av något som kallas Afrikansk Kassler.

# October 18, 2009 1:26 PM

Tore said:

Och jag ska äta ris och kebab på spett. Smakar finfint när det kommer ur micron. :)

Är hemma och är sjuk. :/

Kan för övrigt tycka att det ligger något i vad Håkan säger om att vara en självständig auktoritet utanför universiteten och Socialstyrelsen. Men jag vet inte vad som är den bästa strategin. Det skulle vara kul att vara insatt i vad som är det bästa scenariot.

# October 20, 2009 7:00 AM

erikwallmark said:

Härligt, får nästan en menu här i bloggen också :D

Själv äter jag vegetarisk lasagne med mozarella, pesto, oliver och spenat tillsammans med en jättemaffig sallad och vitlöksbröd. En liten skvätt vitt vin till det och avslutar med en chokladmousse till efterrätt så är man tillfredställd till dåsighetens yttre gräns. Kan behövas efter långa blogginlägg ;)

# October 20, 2009 8:00 AM

Tore said:

Här finns tidigare dokument från Förbundet om hur en karriär kan se ut för en psykolog:

www.psykologforbundet.se/.../Karriar_policyprogram.pdf

# December 13, 2009 5:54 AM