Eriks Blogg

Ny Förening: Sveriges Legitimerade Psykoterapeuter

”Föreningen är en självständig del av Akademikerförbundet SSR. Kopplingen till
förbundet innebär att psykoterapeuter får en naturlig facklig tillhörighet med
specialiserade ombudsmän och en service för egenföretagare.” (se länk)

Läs mer på:

http://www.bolagsfakta.se/pressreleaser/visa/pressrelease/186301/ny-forening-sveriges/776B6A67-D58A-9F46-7D2F-9C6D0E7A48C2

Psykoterapisituationen i Sverige är unik jämfört med många andra EU-länder, då det huvudsakliga utövandet av psykoterapi i de flesta länderna är begränsat till enbart psykologer och läkare. Det svenska systemet har fördelar med tanke på bredden i psykoterapins appliceringsområde (också präster, speciallärare, socionomer, sjuksköterskor, sjukgymnaster kan bli psykoterapeuter). För psykologen har dock det paradoxala uppstått. När man är utexaminerad psykolog förväntas man ”vidareutbilda sig” och ta ytterligare en yrkeslegitimation, nämligen leg. psykoterapeut. Denna ”specialisering” gör man tillsammans med yrkeskategorier utan utbildning i psykologi, vilket direkt ger upphov till frågorna:

(1) varför ha ett psykologyrke när en exempelvis socionom kan ha samma steg-av-utbildning och dessutom kosta 10 000 mindre? 

(2) varför läsa psykologi? 

(3) Blir psykologen i första hand psykolog (lägre utbildning) eller psykoterapeut (högre utbildning)? På exempelvis (det numera nerlagda) psykoterapiinsitutet i Stockholm hade man ett avtal om att både psykologer och socionomer skulle gå under yrkestiteln: ”leg. psykoterapeut” (detta trots det står angivet i lagen att man måste ange grundyrke).

Den förenklande och polariserande diskussionen om KBT eller PDT är något som sällan märks av i exempelvis Norge, där psykoterapeutprofessionen inte finns. En eventuell förklaring kan vara att man betonar skillnaderna mellan sådana teoretiska utgångspunkter snarare än likheterna genom man tvingas välja sida då ens nya identitet som psykoterapeut med inriktningen PDT eller KBT (eller familjeterapi) växer fram.  I takt med att den vetenskapliga nivån höjs på psykologprogrammen höjs, hoppas jag dock på att psykologer inte kommer nöja sig med att säga ”jag gillar KBT, därför utövar jag det.” Nej, istället hoppas jag på att man kan få med sig verktyg från utbildningen som ger en förmågan att sortera mellan det som är användbart och det som är oanvändbart. Förhoppningsvis innebär detta också att man inte utesluter sådant som vetenskapligt kan beläggas, enbart för att detta ligger utanför ens grupptillhörighets intresseområde.

Den nya föreningen Sveriges Legitimerade Psykoterapeuter är framför allt ett upprop från legitimerade psykoterapeuter med socionomutbildning i grunden. En modig gissning om framtiden är att psykologer vill ha en specialistutbildning i klinisk psykologi och att socionomer kommer att sälla sig till gruppen psykoterapeuter - men bara tiden kan utvisa. Först och främst hoppas jag i alla fall på ett seriöst alternativ från specialistordningens sida, en utbildning som kan integrera de olika kunskapsfält som finns inom den psykologiska forskningen idag. Detta skulle kunna öppna vägen för en psykologprofession snarare än att tvingas välja en psykoterapeutprofession.

Psykologspecialist/fil. lic: Ett framtidsscenario!

Ett huvudproblem som jag ser det, är psykologyrkets bristande kontakt med universitetet efter examen. Detta kan ses i ljuset av den historiska uppdelningen (i ex. Lund fanns två skilda institutioner) mellan tillämpad psykologi och psykologi (experimentell/teoretisk). Denna historiska kvarleva syns möjligen även i Psykologförbundets klassiska fortbildningstänk (förr räknade man med att klinisk erfarenhet var tillräckligt enskilt för fördjupad kunskap?). Denna svårigheten med att förena forskning med praktik försöker jag här få bukt med.

I USA har man löst detta genom att psykologer först har en forskningsbaserad utbildning i form av en PhD (eller mindre vanligt PsyD) före man arbetar självständigt i klinisk praxis. I Sverige har vi dock ett mer kliniskt/praktiskt yrkesfokus från start. Detta behöver inte vara en nackdel (utan tvärtom) och specialistordningen kan vara lösningen på problemet!

Ett framtida scenario
Specialistordningen behöver vara förankrad i universiteten. Universitetet är en naturlig arena där kunskap möts, att lägga specialistordningen på entreprenad (som idag är fallet?) kan vara en vansklig affär som kan äventyra kvaliteten på fortbildningen (går inte in på varför här).

Ett förslag är istället att inrätta ”specialistprogram” som leder fram till åtminstone en filosofie licentiat, fil. Lic. (motsvarande ca 2 års heltidsforskning halv-vägs till doktorsgraden) i det ämne man är verksam inom. Detta hade kunnat ske genom utbildning på fyra eller fem år, halvfart. Här är exempel:

Specialistprogram i neuropsykologi

• Forskningsteori och metod (statistik, metod, designer etc.)

• Genomförande/deltagande av forskningsprojekt (exempelvis fMRI studie på emotionellreaktivitet före och efter DBT-program för bordelinepatienter)

• Fördjupningskurser på forskarnivå i ämne (exempelvis affektiv neurovetenskap, emotionsreglering, neuropsykologisk testning och dess principer)

• Publicering av forskningsprojekt

Specialist i klinisk psykologi

• Forskningsteori och metod inom psykoterapi

• Forskningsprojekt (gärna anknutet till arbetsplats) exemeplvis: RCT-studie med ACT för social fobi eller kvalitativa fallstudier av självskadande.

• Fördjupningskurser: motsv. psykoterapeutprogram och steg 3: handledarutbildning

• Publicering av forskningsprojekt/fallstudier
  
  Vad som krävs här är att programmen är ämnes- och institutionsöverskridande. En specialistordning inom organisationspsykologi bör exempelvis inkludera kurser som ges på ekonomi/handelshögskola, neurovetenskap på medicinsk fakultet, möjligen även vissa kurser med andra inriktningar även på juridisk och sociologisk fakultet.

5 exempel på Syften:

1. att anknyta psykologer till en mer vetenskapsmetodologiskt säker mark (universitetet) och knyter ihop specialistordningen med en redan befintlig akademisk titel (fil. Lic.)

2. att stimulera psykologisk forskning och utveckling av området, att föra fram Sverige på inom psykologisk forskning.

3. att förena forskning med praktik

4. att förbättra yrkets status och löneanspråk

5. att förbättra behandlingen och utbudet för personer i svåra situationer

Ovan bör även kombineras med det förslag som tidigare diskuterats:

1. psykolog kandidat (3 års studier möjlighet att arbeta under handledning)

2. PTP-psykolog

3. Leg.psykolog

4. Specialistpsykolog (fil.lic) (specialist i klinisk psykologi inkluderar handledarkompetens)

5. Chefspsykolog (krävs att man ska vara specialist)

Scientologernas Testcentrum i Malmö - ang. problemet med kvacksalvare

Glad i hågen ut från centralen i Malmö hittade jag två till synes oskyldiga flygblad på min skrangliga cykels pakethållare. Min rörelse av att kasta bort reklamen fortast möjligt hejdades av överskriften på en av flygbladen som löd:

"TESTA DIG SJÄLV OCH TA REDA PÅ HUR DU KAN UPPNÅ BÄTTRE FÖRHÅLLANDEN OCH LYCKA"
Malmö Testcenter erbjuder dig att bli testad utan kostnad. Din personlighet, intelligens och begåvning har allt att göra med personliga relationer, din framtid, dina inkomster och ditt liv.
www.gratispersonlighetstest.se
Av: Malmö Testcenter Socckerbruksgatan 2, 232 35 Arlöv.

på andra lappen:

Konfliker? Dåliga relationer? Ta reda på varför - läs DIANETIK!
"Det omedvetna, undermedvetna eller reaktiva sinner undergräver och förslavar människan. Det är källan till dina mardrömmar, till orimlig rädsla, upprördhet och all otrygghet. LÄR DIG KONTROLLERA DITT REAKTIVA SINNE. Köp och läs Dianetik: Hur tanken påverkar kroppen av L. Ron Hubbard."

Hubbard, namnet kändes bekant. Vid närmre eftertanke slog det mig att det var grundaren av Scientologin man refererade till. "Personlighetstestet" man erbjuder folk kallas (förvillande nog) Oxford Capacity Analysis vilket inte alls har något med Oxford University att göra, utan är ett test utformat för att rekrytera nya medlemmar till scientologikyrkan (då man fyller i sina kontaktuppgifter). Då testet är genomfört visas texten:
"Tack för ditt test.
Vi kommer att kontakta dig via telefon eller e-post för att ge svaret så snart som möjligt..."

Jo, tack själva. Ett annat exempel som ligger nära i både tid och plats (Lund) är "terapeuten" Peter Kamath som övertalade sin klient att ingå ett avtal om att betala in 100 000 kr till honom, kan läsas i sydsvenskan.

Frågan är när (eller om) det kommer att komma en lagstiftning mot förledande marknadsföring som riktar sig mot personer i behov av psykologisk behandling. Antagligen vet man från "affärsmännens" sida att detta är en potentiellt mottaglig och sårbar grupp som kan ta till drastiska obeprövade lösningar, framför allt om man upplever hjälplöshet, uppgivenhet och en svåråtkomlig öppenpsykiatri. 

Mot en kontemplativ psykologi?

I Cambridge Handbook of Consciousness edited by Zelazo P., Moscovitch M. and Thompson E, sammanställs hur hjärnans funktion och aktivitet förändras genom meditativ träning. Likaså skriver D. Siegel i sin bok the Mindful Brain om hur man tror att meditativ träning stimulerar neurogenes och synapstillväxt, framför allt i mediala/frontala hjärnregioner som bidrar till ökad integrativ hjärnfunktion. Siegels speciella forskningsintresse är hur medveten närvaro korrelerar med förmågan till trygg anknytning. I en artikel av "How Integrative is Attachment Theory? Unpacking the Meaning and Significance of Felt Security" av Ryan, Brown och Creswell, 2007 beskrivs också detta nära band. Hutcherson, Seppala och Gross på Stanford (2008) har visat att fyra minuters loving-kindness på ett signifikant sätt ökar känslan av social samhörighet och positiva känslor mot nya individer på såväl implicit som explicit nivå. I boken "Buddhist thought and applied psychological research" Nauriyal et al. 2006 beskriver Hayes et al. en mängd beröringspunkter mellan Buddhism och ACT. Här liknar man bl.a. buddhisternas begrepp "attachment" (här i betydelsen fastklamrande) med kognitiv fusion. Man liknar även strävan efter minskad fusion med det konceptualiserade självet med buddhisternas minskande fastklamrande vid egot.

I buddhismen säger man att orsaken till att vi lider är för att vi missuppfattar verkligheten. Madhyamaka (the middle way school) i Mahayana Buddhism (Zen och Tibetansk) hävdar dock inte att denna verklighet går att finna, skilt från sinnet. Inriktningen är således strikt fenomenologisk, dock ej nihilistisk. Utgångspunkten är att ting endast existerar utifrån orsaker och dess effekter, således är ting betingade eftersom de endast existerar i relation till det som bygger upp dem. Här skiljer man på relativ och "ultimat" verklighet. Relativ verkighet, menar man är en analytisk/logisk slutledning och "ultimat" verklighet, menar man är en direkt förståelse genom meditativ träning. Först utvecklas koncentration (samatha). Detta för att utveckla stabilitet och tydlighet (clarity) vilket banar vägen för insikt (vipassana) då fokus appliceras på andra områden. Detta kan exempelvis vara tings natur, s.k. emptiness eller kultiveringen av vissa sinnestillstånd som medkänsla, kärlek och balans (equinimity). I Prasangika Madhyamaka skolan menar man på att orsaker endast finns att finnas i relation till sin effekt. Således måste man först känna till effekten innan man kan känna till orsakerna, därmed står även orsaker och dess effekter i relation till varandra, utan autonom existens. Denna samexistens eller tomhet av alla ting är vad Thich Nhat Hanh, zenmunken som inspirerade Marsha Linehan att inkludera mindfulness i DBT-modellen, kallar "the interbeing of all things". Detta är fundamentet för en obetingad medkänsla och kärlek. Man menar att relativ och utlimat verklighet är som vars ett ben, där man behöver båda för att kunna gå framåt.

Inom psykologin talar vi ofta om begreppet mindfulness (pali: Sati) som att det innesluter "allt österländskt" som är relaterat till acceptans, öppenhet och uppmärksamhet. I buddhism används dock begreppet mer specifikt. I exempelvis sammanhanget Samatha-meditation refererar begreppet till den mentala faktorn av att kunna upprätthålla kontinuerlig uppmärksamhet på ett objekt. Den s.k. meta-kognitiva förmågan kallas här för "vigilance", dvs. det som är relaterat till att observera sinnets kvalitet, om det blir distraherat och/eller är splittrat. Denna oklarhet och något luddiga formuleringen av begreppet kan anses vara relaterat till det stora intresset för buddhistisk filosofi, dock med en avsaknad av kontemplativ förståelse från författarna och forskarnas sida, vilket lätt ger upphov till missuppfattningar och oklarheter. 

Ref:

Loving-Kindness Meditation Increases Social Connectedness, Cendri A. Hutcherson, Emma M. Seppala, and James J. Gross, Stanford University

Buddhist Thought and Applied Psychological Research, Naurial et al. 2006

Calming the Mind, Gen Lamrimpa, 1992

Notes from 'Samatha Meditation, Tibetan Buddhist Teachings on Cultivating  Meditative Quiescence' by Gen Lamrimpa (http://www.abuddhistlibrary.com/Buddhism/A%20-%20Tibetan%20Buddhism/Authors/Gen%20Lamrimpa/Notes%20From%20Samatha%20Meditation/Notes%20From%20Samatha%20Meditation.rtf)

How Integrative is Attachment Theory? Unpacking the Meaning and Significance of Felt Security Richard M. Ryan a; Kirk Warren Brown b; J. David Creswell c; a University of Rochester, Rochester, New York b Virginia Commonwealth University, Richmond, Virginia c University of California, Los Angeles, 2007

Meditation and the Neuroscience of Consciousness, Antoine Lutz, John D. Dunne, Richard J. Davidson, In press in Cambridge Handbook of Consciousness edited by Zelazo P., Moscovitch M. and Thompson E. (http://brainimaging.waisman.wisc.edu/~lutz/Meditation_Neuroscience_2005_AL_JDD_RJD_2.pdf)

Relativ Truth, Ultimate Truth, 2008, Geshe Tashi Tsering 

The Mindful Brain, D. Siegel, 2007

Minisymposium i Lund - en sammanfattning (A. Beck, S. Zeki, L.G. Öst m.fl.)

Den 8 maj ordnades ett minisymposium på Biomedicinskt Centrum i Lund. Detta i regi av Forum Lundense i samarbete med Segerfalksstiftelsen. Inbjudna talare var A. Beck och P. Grant från Beck Institute, University of Pennsylvania, L-G Öst, Stockholms Uni., Tomas Furmark, Uppsala Uni., Semir Zeki, UCL London och Inga Neumann, Regensburg Uni.

Först ut var Tomas Furmark som pratade om "Psychotherapy for anxiety: Toward a gene-brain-behavior model". Tomas beskriver amygdalas funktion som nav för negativ affekt och gör en liknelse med en vakthund som letar efter faror. Han tar upp andra områden i hjärnan (dorsolaterala prefrontala cortex, orbitofrontala cortex, anterior cingulate) som antas att framför allt ha en inhiberande/reglerande funktion av neg. affekt och vara involverade i top-down processande.  Tomas forskning rör i första hand huruvida genotyp kan ge ett fenotypiskt utslag i form av överreaktivitet i amygdalasystemet. Forskning tyder på att man hittat en serotoninrelaterad gen (tryptophan hydroxylase-2 gen) som kan predicera överreaktivitet i amygdala systemet. Man tror att social fobiker är mer reaktiva för socialt stimuli än normalpopulationen och genomförde därför en studie som mätte amygdalareaktivitet på arga ansiktet. När man dock vägde in reaktivitet utifrån om försökspersonerna bar på riskallelen förklarade detta en större varians än diagnosen social fobi. Placebostudier har visat på att icke-allel-bärare får en minskad rädslerespons vid placebo, men risk-allel-bärare får inte en signifikant minskning. Detta ledde till frågan om man har hittat en faktor som kan avgöra mottaglighet för behandling. Man utförde därför en studie där personer med olika genetiska uppsättningar fick internetbaserad KBT behandling. Resultatet visar på att de personer med risk-allel svarar sämre på behandling (även om en viss förbättring erhålls) än på icke-allel-bärare, som visar en signifikant större förbättring än risk-allel-bärarna.

Nästa föreläsare var Semir Zeki från UCL London. Semir höll ett karismatiskt och underhållande framförande med titeln " The objectivity of subjective truths". Han tar upp att även om vissa perceptuella förnimmelser ibland korrelerar med en objektiv verklighet (såsom temperatur) är detta inte alltid fallet. Semir visar några klassiska bilder som lurar hjärnan till att se en bild som 3-d eller ha rörliga egenskaper. Därefter går han in på upplevelsen av färger. Då man mätt de våglängder av ljus som reflekteras från ett löv vid olika dygnstider och ljusförutsättningar med hur vårt öga uppfattar ett löv som olika nyanser av grönt, finns ett litet samband mellan subjektiv och objektiv upplevelse. Semir citerar Kant: "perception without concept is blind". Vårt färgseende skapas i första hand i hjärnan och är subjektiv.

Inga Neumann från Regensburg University, Tyskland talade sen om "Oxytocin and vasopressin: neuropeptides of love and hate". Inga höll en komplex föreläsning om hur Oxytocin och Vasopressin relaterar till beteenden hos råttor. Oxytocin teoretiserar främst vara relaterat till moderlig omvårdnad och reproduktiv förmåga samt grad av ångest och ökad neuroendokrin respons. Neumanns studier visar på att om en råtthona släpps in i en bur med en stor hanne där inga flyktvägar finns, sker en låg utsöndring av oxytocin i hypothalamus. Om däremot honan själv kan välja när hon vill para sig (genom att ta sig till ett annat rum genom en smal springa hannen inte kommer igenom) sker en hög utsöndring av oxytocin vid parning.

Nästa talare var Lars-Göran Öst från Stockholms universitet som pratade om "Psychological treatment of anxiety disorders - what does the evidence say?" . L-G presenterade vilka metoder som idag klassificeras utifrån evidensgrad I-III, där I är högst grad av evidens, utifrån diagnos.  Presentationen bestod främst i siffror och mått. Ett axplock:
Social fobi: KBT (I), exposure-in-vivo (I)
OCD: ERP (I), KT och ERO (II), REBT och ERP (III),
PTSD: KBT (I), imaginär exponering (I), EMDR (II), strukturerad PDT (III)

Efter detta var det dags för Paul Grant från Beck Institute att tala om "Advances in the cognitive therapy of schizophrenia". Paul börjar med att konstatera att även om medicin har effekt, är det i sig självt inget som för patienten tillbaks till ett välanpassat liv i samhället. Han presenterar sedan en studie som jämför KBT med "befriending" Vid behandlingens slut (12 månader) fanns en liten men ej signifikant skillnad mellan KBT och befriending. Vid uppföljning 18 månader senare fanns dock en successiv skillnad och vid 5 års uppföljning var denna skillnad signifikant. Detta menar man på tyder på att befirending har en tillfälligt lindrande effekt, men att denna inte håller i sig över tid. Paul berättar främst om hur man lindrar negativa symtom med KBT. Här fokuserar man på styrkor och färdigheter, långsiktiga mål (och stegvis mål) och en ökad aktivitetsnivå (att skapa aktivitet). Aktiviteter planeras utifrån långsiktiga och stegvisa mål och för patienten i värderad riktning. På denna vandring dyker det upp symtom/hinder, vilka man genom terapin utvecklar hanteringsstrategier för. Terapeuten ska engagera och inkludera patienten och sträva efter åtaganden om aktiviteter i linje med långsiktiga mål. Det viktiga är inte att ta bort positiva symtom det viktiga är hur man förhåller sig till dessa. Paul sätter upp en bild som illustrerar hur neurokognitiv problematik samvarierar med positiva symtom i utvecklandet av ohjälpsamma uppfattningar (unhelpful beliefs). Det är dessa uppfattningar som blir målet för interventionen, i första hand för att förhindra neg. symtom, som man menar är mer passiviserande och förenade med fördjupad patologi. Här är några typer av konkreta interventioner:
- Aktivitetsdagbok (registrera pos. symtom och sinnestillstånd)
-  Aktivitetsschema för positiva händelser: a) kartlägg värderade aktiviteter ex. duscha, promenera, biblioteket, meditera b) kryssa för vilka dagar dessa aktiviteter genomförs.
- Graded task assignments: Bryta ner uppgifter till enkla, små, steg. Lista varje steg och diskutera hur man kan genomföra det. Väck tankar om hur man kan engagera sig i beteendet. Utveckla pat. självförtroende i att genomföra uppgifterna.
- Målformulering: konkreta mål med ett utvecklande syfte
- Bryt undvikande: Identifiera negativa tankar och uppfattningar (ex. hopplöshet), Lär ut sociala färdigheter, utveckla avslappning. Använd de tre C:na (Catch it: notera tanken, Check it: utvärdera om den är användbar, Correct it: gör den mer användbar) Använd också formulär utifrån de tre C:na:
Datum/ Situation: vad hände?/ Emotion: vad känner du?/ catch it: vilka tankar finns?/ check it: Är det en hjälpfull tanke? Trovärdig? I linje med långsiktiga mål?/ correct it: vad vore en bättre tanke som är mer i linje med mål?
- Strategier vid nedsatt Neurokognitiv funktion: Kort, whiteboard, handouts, förstärkningsscheman, belöningar, in-session skill building, tydligt och direkt språkbruk. Använd repetition och summeringar!
- Strategier för negativa symtom. Palm-pilots: får in terapin i vardagen. Familjestöd. Aktiviteter under sessionen, sessionen utanför kontoret. Visualiseringsövningar. Lär patienten att bli uppmärksam på när man är passiv: "var är jag just nu?" I de situationerna: Lägg fram mål och värderade beteenden. Välj ett värderat beteende från listan. Vid argument att inte vilja göra det, lägg då fram tidigare använda argument på varför detta är viktigt för patienten (som pat. sagt själv).
- Visualiseringsövning: Hjälp att komma över minnesproblem, minska undvikande som leder till negativa symtom, bygga upp motiverande tankar om framtiden, sätt att även behandla positiva symtom.
- Visualisering och rollspel: Gå igenom psykotiska minnen och visa på undantag eller då man klarat av att hantera pos. symtom.
- Aktivitet minskar positiva symtom, då pat. inte blir lika upptagen av dem. De får inte samma makt och kraft.

Aaron Beck var som sedvanligt representerad i stor fluga, vit skjorta, kavaj och en stor dos ödmjukhet. P.g.a. sin höga ålder, numera 88 år, inhystes psykologilegenden i ett videostreamat rum från hemstaden Philadelphia med en mängd märkliga låder och kartonger i bakgrunden. Forum Lundensis ordförande docent Gardar Viborg överräckte via Paul Grant ett hederspris till den gamle, för hans banbrytande forskning och utveckling av kognitiv terapi. Vi i publiken fick äran att höra Beck prata om KBT-behandling för schizofreni:
Aaron berättar om sin stora nyfikenhet på hur forskning på olika områden berikar och påverkar varandra till att förstå människan. Polymorfism/ individuella variationer gällande genetisk predisposition har visat sig ha ett samband med vilka personer som utvecklar depression, trots liknande livshändelser. Detta perspektiv blir relevant då man studerar patienter med schizofreni.  I den neurokognitiva modellen ser man hur en neurokognitiv disposition samverkar med livshändelser i utvecklandet av dysfunktionella antaganden (beliefs) vilket påverkar affekt och motivation som i sin tur påverkar beteende.  Här har man funnit att s.k. ”defeatist beliefs” medierar inertia (0.41). Dvs. antaganden som att ”jag är en förlorare”, påverkar motivationen och kan leda till inaktivitet och passivitet. Denna typ av dysfunktionella antaganden ses som relaterade till neurokognitiv tendens i interaktion med miljö. Neurokognitiv tendens försvårar interaktion med andra, och går ut över personens sociala fungerande. Det är inte helt ovanligt att detta i praktiken är relaterat till att vara utsatta för mobbning och utanförskap, vilket odlar och när dysfunktionella uppfattningarna som att ”jag är en förlorare”, ”jag är patetisk” eller ”ingen vill vara med mig”. Därmed finns en risk att en attityd om att andra inte är viktiga utvecklas. Man utvecklar en försvarsmur runt sig. Detta innebär alltså att den speciella neurokognitiva tendensen samverkar med sociala färdighetsbrister till att utveckla en social likgiltighet som i sin tur uttrycker sig beteendemässigt i socialt undandragande. Därmed är det viktigt att patienten får hjälp med att utveckla dels en insikt i hur de dysfunktionella antagandena får makt över honom/henne, dels att utveckla sociala färdigheter för att hantera dessa situationer.
Beck gör sedan en historisk tillbakagång och ser tillbaks mot var man lagt betoningen i förståelsen av människan. Dessa är ”the brainless mind” (psykologism) och sen ”the mindless brain” (biologism). Idag hoppas han på en förening och integration i form av ”the mindful brain”. Beck avslutar med att presentera forskning som tyder på att stödsamtal kan avlasta schizofrenas sytom tillfälligt, men för en mer långvarig förbättring krävs en KBT-intervention på ca 2 år samt att minska medicin så fort som möjligt för att förhindra att medicinen försvårar eller omöjliggör terapeutiska interventioner. Detta genom att man blir av med de bieffekter i form av negativa symtom som passificerar patienten.

Läs mer på studnetföreningen för Kognitiva- och Beteendeinriktade terapier: www.skbt.se  

Metodkriget, rött mot blått

När jag var i Thailand i vintras blev de politiska spänningar som tidigare pyrt under ytan tydliga. I Bangkok fanns tusentals strandade resenärer som stressat vankade av och an i stadens kokande och hektiska atmosfär. Flygplatsen hade blockerats av de gulklädda rojalisterna i protest mot expremiärministern Thaksin Shinawatra och hans efterträdare, som f.ö. även var hans systers man. Från att medborgarna tidigare inte öppet tagit ställning mot varandra rådde nu en hotfull stämning i landet där människor tvingades att välja sida. Vissa iklädde sig rött för Thaksins parti PPP andra gul/blå för det demokratiska partiet. Det fanns nu två rivaliserande grupper. För en naiv resenär från ett fredligt land, som mig själv, gav tröjfärgerna lätt associationer till hur det brukade vara när Helsningborgs IF mötte Malmö FF, de röda mot de himmelsblå. Ena dagen slåss supportrarna i parken, nästa vecka möter Sverige Danmark och på samma stadion får plötsligt de blå-gula mot de röda en helt annan betydelse. Mange från MFF finner sig själv sjungandes "Du gamla du fria...", sida vid sida med Olof från Helsningborg. Förra veckan var det derby men för idag är de bröder. Yttre fiender, så kan en destruktiv grupp finna samhörighet.

Känslor har denna tendens, ju starkare de är, ju mer tror vi på dem. Som zenmästaren Thich Nhat Hanh säger, varje krig börjar med ett inre krig. I psykologförbundet har vissa har tagit på sig en PDT-tröja och andra en KBT-tröja. Fiendeskapet, misstänksamheten och fördomarna mot varandra växer i takt med att konflikten eskalerar. Ett vetenskapligt förhållningssätt kan bli ett förvrängt vapen grundad i över-identifikation med metod snarare än en opartisk hållning grundad i nyfikenheten i att veta. Så, trots att våra omständigheter i livet är olika, bör det bästa vaccinet mot krig, förödelse och allmänt mänskligt vansinne vara att kultivera ödmjukhet, ett öppet sinne och ett kritiskt tänkande som ifrågasätter det vi tar som sanningar. Som Billy Larsson säger på KBT-listan:

"Om man inte ger ett erkännade till andra än KBT-psykologer så är det både ett faktafel (andra kan göra värdefulla insatser) och ett taktiskt fel. Om man framhåller sina egna förtjänster för mkt kan det vara kortsiktigt populärt i den egna gruppen, men långsiktigt destruktivt. För vad som händer om man allt för mkt lyfter fram sin egen förträfflighet är att andra grupper känner sig trampade på tårna. Och då kommer de att slå tillbaka med att framhålla sin egen grupps förtjänster [...] Om psykologer ska ha lite större insikter i psykologi än andra grupper bör vi också kunna agera mer psykologiskt rimligt än att bara framhålla oss själva. D v s man måste ge ett erkännande till andra för att de ska vara beredda att lyssna på oss och ge oss ett erkännade."
 
För att en psykolog ska kunna hjälpa andra till frid i sinnet, behöver vi själva först veta vad ett fridfullt och icke-agiterat sinne är. Som Gandhi sa "Be the change you want to see in the world." Och psykologer - börja redan nu!

Miraklet: Hur 500 nya psykologtjänster kan tillsättas utan extra kostnad!

Psykologyrket börjar vinna mark inom sjukvården. Vad händer då? Märkligt nog höjs kritiska röster inom kåren! Hur går detta ihop? Den yrkeskultur som nu kommer till ytan är mycket intressant att iaktta. "Alla kan KBT" - vad trevligt! Ungefär som Göran Perssons misslyckade valbudskap 2006, "Alla ska med!". Men hur ska alla kunna hänga med när alla inte vill hänga med (i utvecklingen)?

Psykologer har traditionellt sett ägnat mer energi åt att motarbeta ett system än att arbeta medströms – genom att vara med och påverka! Detta verkar även vara regeln inom psykologförbundet. Folk vill hellre arbete mot förbundet än att förenas över gemensamma intressen. Därför blir jag något oroad när jag hör kursare prata om att vår utbildning borde innebära en s.k. ”specialistkompetens” i samma stund legitimationen dimper ner. Låt gå för att det finns motsättningar mellan olika falanger redan på psykologprogrammet. Men är det inte dags att bryta detta sandlådekrig och erbjuda en kraftfull, vetenskapligt solid grundutbildning, förankrad i en klinisk verklighet?

Psykologförbundet är i kris. Varför? Eftersom psykologer kverulerar! Jag skulle här vilja presentera ett förslag på hur psykologkåren kan lösa problemet med för närvarande allt för få (KBT!?) psykologer:

STEG 1: SKAPA EN YRKESMÄSSIG STRUKTUR (en plan)
- tydlig definition av vad man får göra och inte utifrån följande titlar:

1) Psykologkandidat
2) PTP-psykolog (arbetar som leg. psykolog men under handledning) Om vi har tidigare erfarenhet från klinisk behandling, behöver vi mindre handledning.
3) Leg. psykolog
4) Specialistpsykolog (genomgått en specialistutbildning med hög kvalitet dvs. uppdaterade och relevanta kurser!)
5) Chefspsykolog (en befattning som innebär huvudansvar för psykologiska behandlingen på enheten)

Varför rationalisera?
För att kunna erbjuda bästa möjliga tillgänglighet, hjälp och stöd för människor som befinner sig i en problematisk livssituation.

Om vi endast ska ha en legitimation och inget mer, tar vi INTE fasta på den reella kompetens som finns. Det är ett fruktansvärt slöseri med resurser!

Mycket av det psykologer gör idag kan göras av psykologkandidater (Obs! Gratis!). Vi behöver inte anställa Nisse från Manpower som nyss gått den där 7,5 poängs kursen! Dyrt, kortsiktigt och farligt för patientsäkerheten! Psykologkandidater under utbildning har genom universitetet en plattform att bygga sina kunskaper på! Redan efter 2-3 år kan vi under handledning genomföra exempelvis:
- Testningar (Weschler-testen, CPT, RCFT m.m.)
- Behandlings interventioner: exponeringar, stödjande samtal, uppföljningar, genomgång av skattningsformulär etc.
- Göra delegerade uppgifter från exempelvis Skolpsykolog eller Organisationspsykolog.
- Medverka i forskningsstudier
Ja… listan kan göras lång om man tänker till lite.

STEG 2: SKAPA EN LÄNK MELLAN PSYKOLOGPROGRAMMET OCH OFFENTLIG VERKSAMHET

Om man kan knyta an utbildningsmoment till en praktisk verklighet tyder alla forskning på att man får en bättre inlärning. Man inte bara tänker att man gör, man GÖR. Man gör dessutom allting ”live” ute i den offentliga verksamheten, vilket innebär att man frigör resurser. Man gör inte exempelvis en WAIS testning - man gör flera, upprepade gånger. Detta EFTER man fått en genomgång av detta i sin utbildning.

Exempelvis: Jag läser utvecklingspsykologi och genomför WISC-testning. Jag läser KBT, jag genomför exponeringsövningar på stan för social fobiker. Jag läser organisationspsykologi, jag konsultar. Jag läser Neuropsykologi, jag gör en WAIS-testning. Jag läser PDT, jag har en lindrigt deprimerad patient med diagnosen återkommande depression i stödjande samtal. Osv.

Användandet av psykologkandidater i offentlig verksamhet innebär därmed:
1) En gigantisk kunskapsinvestering för framtiden
2) Ingen merkostnad (vi jobbar GRATIS!!!)
3) Frigörandet av en enorm mängd psykologtimmar!
4) En trygghet i att personerna har en länk till universiteten (tillskillnad från Nisse)

STEG 3: IMPLEMENTERA!

Efter att man byggt upp en definition av vem som får göra vad + att man både universiteten och offentliga verksamheten insett fördelarna skapar detta en grogrund för en betydligt kraftfullare och mer genomtänkt entré av psykologer i det svenska samhället. Låt oss lämna kverulans-rollen och räta upp våra ryggar och göra vad vi är bra på istället! Vi behöver inte längre vara outsiders som sitter och flummar i ett unket grupprum. Vi kan faktiskt bli en accepterad yrkeskår som oftare vill arbeta medströms än motströms.

Psykologtidningen - en folder för dåligt självförtroende

Kritiken mot psykologtidningen har börjat tystna. Inte för att tidningen håller en god kvalitet, nej, snarare eftersom folk verkar ha gett upp hoppet.

Psykologtidningen lider av brist på utrymme! Senaste numret (nr 4/09) fick jag till 11-12 sidor text (med bilder) - tydligen är detta maximum för vad PT kan publicera!

Tidigare har även fler skribenter stött på patrull. Deras inlägg har varit för långa.

I Augusti 2008 skrev jag ett debattinlägg för Lundapsykologerna beträffande egenterapin ("Egenterapin snart historia?") och dess framtid. Eftersom artikeln följde alla krav på längd antal ord, tecken osv. skulle den enligt chefsredaktör Järnefors antas - men behövde först modifieras, bl.a. var ordet "heuristik" ett alltför svårt ord för tidningen, sa man.  

Inlägget syntes dock aldrig i tidningen, det stötte på patrull. I februari 09 (!) kontaktades jag, det saknades en "högupplöst bild" (på mig!) vilket var förevändningen för att den inte publicerats, men ordnade jag bara en sådan skulle den publiceras i PT nr. 4.

Fanns inlägget att läsa i nr. 4? Nej.
I dagarna blev jag kontaktad igen av en redaktör för tidningen. Hon skriver:

"Jag börjar med att be om ursäkt att din debattartikel inte kommit in i PT, det har dröjt alldeles för länge och jag har ingen fullgod förklaring varför. Ett är att det är stor konkurrens om utrymmet, ett annat är att vi tidigare inte utnyttjat hemsidan som plats för debattartiklar och andra artiklar."

Visst finns en viss besvikelse över att artikeln inte publicerades i september då den fortfarande var aktuell, men mitt inlägg är ändå rätt perifert - även om jag ansåg det relevant utifrån den process vi startade runt egenterapifrågan 2007.

Vad som viktigare är, är att psykologtidningen inte fyller ett konstruktivt syfte. Istället för att inspirera, motivera och lära ut om senaste forskning och praktik, blir tidningen en ständig påminnelse om det yrkesmässigt dåliga självförtroende man ska ha som psykolog. Man läser den och blir lika deppig varje gång. Tidningen är en folder, lite som senaste broschyren från Tele 2. Innehållet är magert, skribenterna få och den generella kvalitén på tidningen är låg.

Men! Man lider man av platsbrist - eftersom de publicerade 11 sidorna oftast är fyllda. Ett mysterium att förbundet inte satsar på en bra tidning och nedslående för en ung blivande psykolog.

Specialist i psykologisk behandling - hur?

Det har varit en hel del spännande reflektioner här på forumet kring den framtida utvecklingen av specialistordningen och eftersom många psykologer väljer att arbeta psykoterapeutiskt känns det extra angeläget att diskutera hur en specialisering inom psykologisk behandling skulle kunna vara attraktiv både för psykolog och arbetsgivare.

En del i den ”yngre” generationen psykologer är inte helt främmande för att bojkotta psykoterapeutprogrammet. De vanligaste anledningarna är i protest mot:
• Att många av psykoterapeutprogrammets kurser redan finns på psykologprogrammet
• Att en dubbellegitimation kan innebära en identifikation som psykoterapeut i första hand (en då högre utbildning), som psykolog i andra hand (endast basutbildning).
• Att ovanstående innebär att en psykoterapeutlegitimerad psykologs utbildning inte ses som nämnvärt mer meriterande jämfört med psykoterapeututbildade socionomer, sjuksköterskor, sjukgymnaster, specialpedagoger, präster etc.
• Att kvalitén på psykoterapeutprogrammen sviktat och inte inneburit något nämnvärt mervärde för en psykolog

Dessa argument är mycket tilltalande argument för att bojkotta psykoterapeutprogrammen, men nyligen har det dock skett en stor kritisk granskning av psykoterapeutprogrammen runt om i Sverige.
• HSVs genomgång innebar att 15 av 19 p.t. program fick sin examensrätt ifrågasatt (bl.a. Uppsala och Umeå universitet, Göteborgs psykoterapi institut, Svenska psykoanalytiska sällskapet, Beteendeterapeutiska Föreningen, Svenska institutet för kognitiv psykoterapi i Stockholm med flera). Med andra ord borde denna genomgång innebära att en mängd psykoterapeutprogram med tveksam forskningsanknytning mister sin examensrätt.
• De p.t. program som finns kvar håller en erkänt hög och god kvalitet. Är det då rimligt att psykologerna skulle bojkotta dessa? Och i så fall utifrån vilka argument?

Det finns också andra ”problem” med en bojkottning:
• En del psykologprogram är så kallade ”generalistutbildningar” (bl.a. i Lund) där man inte har möjlighet att välja inriktning på steg-1, klientarbetet. Detta medför ofta bristande grundkunskaper inför den metodspecifika steg-2 utbildningen jämfört med de andra yrkesgrupper med en inriktad steg-1 kompetens. Hur ska vi kunna hävda en större kompetens än andra om vi saknar en god kunskap om psykoterapimetoden?
• HSV konstaterade en bristande klinisk-vetenskaplig anknytning på nästan alla psykoterapeutprogram. Som jag ser det, finns även dessa brister att finna på psykologprogrammets steg 1 utbildning (i.a.f. i Lund). Det finns stora svårigheter med att integrera ny forskning i utbildningen, framför allt inom den psykodynamiska inriktningen. På en del kurser är det tillräckligt för studenten att praktiskt taget bara vara närvarande för att få godkänt. Kravnivån är alltså nära 0.
• Så var det den ökända juridiska djungeln som omger psykolog och psykoterapeut legitimationen och frågor om behandlingsansvar, behörighet till handledarutbildningen osv. Hur löses dessa utan en leg. psykoterapeut?

Är det så att psykologyrket är inmurat i ett system som inte tar hänsyn till yrkesgruppens särskilda kompetens? Är detta något som visat sig i statens stora satsning på evidensbaserade metod dvs. "personal med KBT-kompetens" prioriteras före "psykologer med klinisk expertis"? Jonas Mosskins skriver om detta i sin blogg: http://mosskin.se/2009/02/27/staten-och-skl-strosslar-rehabpengar-till-kbt/

Tankegångar som dessa kan lätt bli dystra, men är det fullt så mörkt på himmeln? Exempelvis har debatten om det övermedicinerade samhället lett till att politiker nu i större utsträckning är villiga att fördela resurser till psykoterapeutisk behandling. Detta innebär en stor möjlighet för psykologer!
Förbundets utmaning ligger därmed i att göra reklam för "psykologisk behandling" i första hand och "psykoterapeutisk behandling" i andra hand... och hur välbehövligt hade det då inte varit med en specialisering inom detta?

Frågan är bara - hur?
Hur blir psykologer specialister inom psykoterapi?

Psykologin spelar på bortaplan

Vetenskap hit och vetenskap dit. Det har nästan gått inflation i begreppet vetenskaplighet. Men vad är psykologisk vetenskap egentligen?

Idag är psykologisk vetenskaplighet i första hand förknippat med externa mått såsom RCT-studier, metanalyser, observationer, testning etc. Samtliga är alla externa mått! Är detta ett psykologiskt paradigm eller är det ett naturvetenskapligt, utvecklat för att studera externa eller s.k. ”objektiva” resultat? Är detta psykologi? Nej!
Vad är vetenskapliga metoder och vilka är inte det? Är något ovetenskapligt endast eftersom metoden vänds inåt? Just detta är det vanligaste gnisslet mellan konservativa PDT.are/analytiker och konservativa KBT.are. Freud var inne på introspektion som grund för det psykoterapeutiska arbetet. Bland beteendeinriktade terapeuter verkar man dock helt utesluta att introspektion skulle ha någon som helst mening för förståelsen av människan.

Ett roligt exempel var när vi hade personlighetstestet NEO PI-R som utgår från Big Five. Äntligen får man se vem man är, eftersom ens självbild plötsligt som ett testresultat. Varför inte bara fråga personen istället? Nej, det är inte tillräckligt vetenskapligt… Är detta psykologi? Pappersexercis, hävdar jag.
Psykoterapiforskningen studerar utfall utifrån jämförelse av grupper. Detta är en långsam metod, eftersom man inte direkt kan pinpointa mediatorerna och vilka faktorer som är de som ger effekt vid interventionen. Är detta psykologi? Statistik, hävdar jag.

Vi psykologstudenter kan nog enas om att en handling föregås av en lång rad andra mekanismer innan denna utförs, vilket även kan visas neuropsykologiskt i fMRI-grillen. Vi har ”vetenskapligen” börjat avtäcka dessa komplexa processer via studiet av hjärnan. Så ja, vi kan styrka att dessa förekommer. Intention – Reaktion. Impuls, Känsla, Tanke. Vi känner till att dessa existerar, men hur studerar vi dess process, dess uppkomst, dess kontext, dess orsaker, dess betingelser?

De metoder som får bra resultat i dagens psykoterapiforskning såsom DBT, mindfulnessinterventioner som MBSR, MBCT och ACT verkar lovande. Hur har de egentligen utvecklats? Genom pure vetenskaplighet? Knappast! Inte om vetenskapligheten definieras av externa mätmetoder i alla fall. Jag hävdar att praktiskt taget alla av de stora reformatörerna i tredje vågens KBT, Kabat-Zinn, Linehan, Hayes m.fl. har fått grundidéerna via sina erfarenheter av det mänskliga sinnet genom sin meditationsutövning. Att hävda att meditation skulle vara en vetenskaplig metod i studiet av sinnet river i dagens läge dock av fler skratt än en seriös nyfikenhet för det som är okänt.

En ”vetenskaplig” approach torde istället vara att prova själv innan man förkastar det man inte känner till. En korrekt bedriven meditation erbjuder ett ypperligt precist verktyg med en direkt förstahandserfarenhet av psykologi in action. I böcker kan man läsa om hur ett te smakar, men det är fortfarande inte samma sak som att lyfta teet till munnen och smaka. 

Korrekt bedriven meditation grundar sig i att studera sitt eget sinne eftersom alla människor har ett. Uppmärksamhet på vad som dyker upp och som en arkeolog varsamt putsa och undersöka alla möjliga tänkbara aspekter av det som upptäcks är enligt mig en mycket vetenskaplig metod.

Psykologin är idag inte tillräckligt inflytelserik för att rubba det byråkratiska etablissemanget som lägger beslag på definitionen av ordet vetenskap. Hade vi haft en hel industri bakom oss, som exempelvis medicinen har hade det säkert varit andra bullar.

Vad som krävs är istället mod och tillit. Om det är psykologi vi vill lära oss mer om så bör vi i första hand titta inåt, utveckla en grundläggande förståelse och sen jämföra det vi finner med extern data. Men vi behöver också titta upp, ner, höger och vänster. Om vi endast väljer utåt kommer dock psykologin alltid spela på bortaplan och därmed också alltid ur ett purt naturvetenskapligt perspektiv vara, citat från anonym läkare: ”en ovetenskaplig och inexakt vetenskap”.

Vilda Västern del II: Psykoterapier som orsakar skada

Under tiden Powerthinkern Jonas Gåde m.fl. fortsätter att slå i DSM-IV och fastslå sanningar om diverse hjälpsökandes diagnos på sin välbesökta sajt www.terapisnack.com tänkte jag spinna vidare på vad psykoterapiforskningen kan göra och gör för att ”kvalitetssäkra” den psykoterapeutiska interventionen.

På tråden ”Evidensbaserad psykoterapi” (http://psykologstudent.se/forums/t/3490.aspx?PageIndex=1) diskuteras bl.a. de två evidens-perspektiven:
1. ESTs (Empirically Supported Treatments) – dvs. evidensbaserade metoder
och
2. EBPP - Evidensbaserad praktik

En mycket intressant och läsvärd artikel av Scott O. Lilienfeld ”Psychological Treatments That Cause Harm” beskriver dock en ny infallsvinkel:
3. PHTs (Potentially Harmful Therapies)

Vad är PHTs?
Man skulle kunna säga att PHTs är motsatsen till ESTs och listar de terapier som visat sig vara skadliga. 

Varför PHT-forskning?
Lilienfeld argumenterar att det är betydligt mer akut att identifiera PHTs istället för ESTs:
1) Enligt APA:s Ethics Code (2002) är ”alla kliniskt verksamma ålagda att undvika tillvägagångssätt som placerar klienten i en otillbörlig risk för försämring”
2) Forskning på skadliga effekter kan ge värdefulla ledtrådar om de mediatorer som underbygger klienters försämring under psykoterapeutisk behandling.

Idag blir c:a 10% sämre av psykoterapi. Anledningen till detta är dock svårt att reda i.

Inom medicin-vetenskapen fokuseras det kraftigt på biverkningar och risker med medicineringen och det finns kontrollorgan i form av Läkemedelsverket. Ingen motsvarighet finns inom psykoterapin. I USA har ämnet med PHT i första hand inte uppmärksammats av psykologer, utan av jurister i form av stämningar mot de psykoterapeuter som orsakat skada.

Det är anmärkningsvärt att psykoterapiforskningen helt förbisett skadliga interventioner. För att motverka att patienter far illa av dåligt utförd psykoterapi bör sådan forskning ske. Idag finns mycket få (om några?) kontrollmekaniskmer som hindrar dessa interventioner. Idag kan praktiskt taget vilken självutnämnd expert som helst ”terapeuta” och ta betalt för både det ena och det andra. Lilienfeld pekar i sin artikel dessutom på vikten av terapeutvariabler och menar på att identifieringen av potentiellt skadliga terapeuter må slutligen visa sig vara ännu mer viktigt än att identifiera PHTs.

Här är en sammanfattning av Lilienfelds lista av Potentially Harmful Therapies:

Nivå 1 (probably harm) – utifrån RCT, meta-analyser av RCTs, m.m.

- CISD (critical incident stress debriefing): Förhöjd risk för PTSD symptom.
- Scared Straight interventions: Tilltagande uppförandeproblem
- Facilitated communication: Ökad risk för falska anklagelser mot familjemedlemmar om barnövergrepp
- Attachment therapies (e.g. rebirthing and holding): Dödsfall, allvarlig skada
- Recovered-memory techniques: Skapande av falska minnen
- DID-orienterad terapi: Framkallande av olika personligheter
- Grief counseling for ind. with normal bereavement reactions: Ökar depressiva symptom
- Expressive-experiential therapies (e.g. Gestalt, focused expressive therapy): Tilltagande smärtsamma känslor.
- Boot-camp interventions for conduct disorder: Tilltagande uppförandeproblem.
- DARE programs (polis lär ut riskerna med drogmissbruk för skolbarn): Ökat intag av alkohol och ”andra droger”.

Nivå 2 (possibly harmful for som individuals) – Kvasi-experimentella och single-case studier

- Peer-group interventions for conduct disorder: Tilltagande uppförandeproblem
- Relaxation treatments for panic-prone patients: Induction of panic attacks

Psykologins två världar - klinik och forskning

En av de större uppgifterna vår generation blivande psykologer står inför är att förena forskning med praktik.
På min utbildning (Lund) upplever jag en märklig barriär mellan forskare och praktiker, framför allt bland seniorerna.
Föreläsare betonar ofta antingen forskning eller praktik och det finns tendens till gliringar mot den andra parten.

Praktikerna antyder att forskarna är dammiga, lite väl "experimentella", reduktionistiska och kvantitativa. Forskarna antyder å sin sida att praktikerna
är lite cowboysliknande som chansar med lite teorier hit och dit samt har en övertro på den egna erfarenheten.

Det man kan efterlysa är fler föreläsare som integrerar dessa perspektiv och ser att de koexisterar snarare än konkurrerar. Tyvärr (får man nog säga) uppfattar jag att
att majoriteten som underbetonar vetenskap och forskning tillhör den psykoanalytiska/dynamiska skolan. Jag tror att detta är en stor anledning
till att många studenter har kommit att se denna skolbildning som mindre attraktiv jämfört med exempelvis KBT:n.
Tyvärr kan även forskningsfronten bli lite väl nischad och får allt som oftast en prägel av "zzz" dvs. studenter som snarkar.

I Lund finns inga officiella möjligheter att forska/ delta i forskningsprojekt parallellt med studierna, vilket f.ö. är relativt vanligt för läkarstuderande att göra.
Det är anmärkningsvärt att det heller inte finns något översvallande intresse att göra så heller, vilket kan vara tecken på ett direkt
kausalt samband med "zzz" som orsak.

De mest inspirerande föreläsarna är de som förenar praktik med forskning. Denna kombination leder ofta till karismatiska föreläsningar med pennspetsar som glöder.
Intressant nog är det också de som generellt identifierar sig minst med en viss skoltillhörighet, och bekänner sig hellre till vetenskap och beprövad erfarenhet än till skola.

Egenterapin: SVAR FRÅN HSV!

HSV har nu beslutat om kostnaderna för egenterapin. Beslutet blev förvånande nog ett avslag på anmälan dvs. psykologstudenter får fortsätta att betala för sin utbildning...

I bedömningen har man gått helt och hållet på Lunds Universitets linje och hänvisar till det ”kostnadsfria” alternativet gruppterapi. Man menar på att det inte föreligger tillräckliga bevis för att detta inte skulle vara ett kostnadsfritt alternativ. Med andra ord förutsätter man att LU har rätt i sin argumentation, då de hävdar att gruppterapi är ett realistiskt alternativ. Bevisbördan ligger på oss som studenter att förklara att så inte är fallet. Trots att vi i Lundapsykologerna presenterat en rundringningsundersökning som resulterade i noll psykoterapeuter som kunde erbjuda kostnadsfri gruppterapi för studenter i utbildning och att behovet är 100 psykologstudenter per universitet, menar man på att det föreligger bristande bevis. Mycket märkligt! Det mest logiska borde vara att bevisa att gruppterapi ÄR ett alternativ! För oss i Lund är det helt orealistiskt att 100 psykologstudenter skulle kunna gå i gruppterapi samtidigt – det finns helt enkelt inte tillräckligt många psykoterapeuter…

Dessutom finns erkända praktiska svårigheter med gruppterapi. De är (1) problematiken i att delta i en patientgrupp som är i behandling (2) problematiken i att delta i en studentgrupp med kursare (blir detta psykoterapi?).

Det behöver dock inte endast vara mörka moln på himmeln: HSV överlåter ärendet till regeringen med följande motivering:

”…det är angeläget att regeringen klargör vem som ska stå för kostnaderna för egenterapin och samtidigt ger vederbörande ekonomiska förutsättningar att göra det. Detta ärende visar att studenterna inte kan hävda att lärosätena har en skyldighet att stå för samtliga kostnader. Regeringen bör mot denna bakgrund ta ställning till om åtgärder ska vidtas för att minska studenternas utgifter för egenterapin. En kopia av detta beslut överlämnas därför till regeringen.”

Saken har blivit en politisk fråga. Vill vi ha ett utbildningssystem som erbjuder lika möjligheter för alla eller vill vi ha ett elitistiskt system där man tvingas betala för sin utbildning för att den ska kunna hålla hög kvalitet?

Buddhistisk psykologi - en uråldrig visdom

Mindfulness är ett begrepp som idag väcker stort intresse bland psykologer och psykoterapeuter och mest omtalat är mindfulness i kontexten KBT, dvs. tredje vågen. Buddhismens inflytande går dock betydligt djupare och involverar idag spjutspetsen av den psykologiska forskningen. Forskare har öppnat upp för att ta till sig österländsk visdom.

Dalai Lamas har ett stort och nyfiket intresse i västerländsk vetenskap och forskning. Detta har resulterat i ”The Mind and Life Institute” (www.mindandlife.org) där några av världens främsta psykologiska forskare samlas - Kabat-Zinn, R.J. Davidsson, Kahneman, Teasdale, Treisman, Goleman, Kornfield, Cohen för att nämna några. Varje år träffas en skara forskare, Dalai Lama och andra representanter för filosofi och buddhistiska läror. Dessa möten är ett forum för ”cutting-edge-science” som samtidigt ställs i ljuset av tusentals år av empiri. Sedan mitten på 80-talet då Mind and Life invigdes, har intresset för dessa konferenser växt. En stor anledning är att det finns en mycket stor överlappning mellan vad modern vetenskap finner och vad man i buddhismen funnit genom att träna sinnet.

Några böcker publicerade utifrån dessa konferenser:

En lättläst och oerhört spännande bok, som lättbegripligt förklarar grunderna för buddhistisk psykologi. Man går igenom exempelvis The Nature of Consciousness, Synen på självet, Mindfulness, Personlighetstyper, Buddhistisk kognitiv träning, Meditationsövninger och mycket mer…

David Brazier, Zen Therapy

Motivering:

En bok som omsätter Zen buddhismens kärnbudskap till klinisk verklighet.

Thich Nhat Hanh, The miracle of mindfulness

Motivering:

En tung pjäs lagom för en professor i neurologi…

Dags att modernisera Egenterapin?

1. Vikten av ett utbildningsmoment såsom egenterapin dvs. ett moment som syftar till att förbättra den blivande psykologens bedömningsförmåga i terapisituationer.

2. Debatt: Vad finns för alternativa metoder grundade i vetenskap, evidens och beprövad erfarenhet?

1.

I sin vagga har debatten om evidensbaserad psykoterapi främst kommit att handla om specifika metoder, vilket säkert är en logisk utgångspunkt. Nästa steg borde dock vara att man tar hänsyn till den inte helt oviktiga variabeln ”skickligheten hos den som applicerar metoden”. Detta tas upp i Psykologtidningen nr 7/2008 där professor Rolf Sandell pekar på att evidens är beroende av yrkesskickligheten hos den som applicerar den. Det är alltså fel att dela ut en terapimetod som om det vore en tablett ur en pillerburk utan att se till att även terapeuten ”evidensbaserats” först. Vikten av yrkeskompetenta praktiker för att uppnå ett gott resultat diskuteras också i Roth och Fonagys bok What works for whom?. Vilka verktyg kan vi då använda för att ”evidensbasera” en psykolog?

Det moment som idag slår an på dessa strängar är först och främst egenterapin. Momentet är tungt traditionsbetonat och grundar sig från början i psykoanalytiska normer. Frågan är om tradition ska vara en så stor del av kakan utan att utvärderas. Ur Lundastudenters synpunkt har egenterapimomentet hittills saknat en tydlig målformulering, uppföljning och utvärdering. Vilken behållning man fått av momentet skiljer sig också mycket mellan studenter. Prioriteten av momentet är dock tydlig. I budgeten står det idag för ca 10 % av PSP i Lunds kostnader. Trots denna enorma kostnad täcker beloppet inte ens hälften av den faktiska kostnaden varpå studenterna får betala resten ur egen ficka!

Det är mycket positivt initiativ att egenterapin får så stor plats. Det är ett tecken på att det finns en strävan mot att täcka upp kvalitativa aspekter av yrkesutövandet. Den ekonomiska verkligheten ser dock ut som den gör idag, med hårt pressad ekonomi och studenter som vet att obligatoriska delkurser enligt svensk lag inte får kosta pengar. Universitetet kan idag endast bekosta c:a 20 egenterapitimmar. Frågan är om detta är väl investerade pengar eller om det finns andra former som kan ge lika bra eller bättre avkastning! Detta är en fråga som måste diskuteras och debatteras.  

2.

För att bidra till debatten om alternativa vägar till egenterapin vill jag här diskutera vilka kvalitéer man faktiskt vill förbättra med ett moment som egenterapin.

Under psykoterapimässan 2008 tog, enligt psykologstudent.se, Astrid Palm-Beskow upp att de som utövar mindfulness har bättre resultat med sina patienter än de som inte gör det. Här spinner jag vidare på det:

Mindfulnessforskaren Ruth Baers har innefattat fem variabler i sitt verktyg FFMQ som ska mäta grad av mindfulness. Dessa fem variabler svarar väl upp till de egenskaper man kan anta att det är viktigt att en psykolog utvecklar under en terapisession.  

Förmågan att…

• Observera - Internt eller externt stimuli
• Beskriva - Vad som sker här och nu.
• Handla medvetenhet - Att Vara här och nu, inte autopilot (Engelska: act awareness)
• Icke-dömande – Utan utvärdering och rannsakan
• Icke-reaktivitet – Utan att nödvändigtvis handla utifrån eller ”dras med” stimuli

Baer har i sin forskning jämfört erfarna meditationsutövare (EM) med icke-utövare (NM) och fann följande korrelation på FFMQ för EM:

Observera:                          .82

Beskvriva:                          .53

Handl. Med.:                       .63

Icke-dömande:                    .69

Icke-reaktivitet:                  .84

Om mindfulness-variabler är viktiga för de yrkesmässiga egenskaper en psykolog behöver, pekar resultatet på att meditation bör inkluderas i utbildningen.

Jon-Kabat Zinn skriver i sin ”Coming to our senses”:

Meditation är ett sätt att vara, inte en teknik och inte avslappning stavat på annat sätt. Det är inte heller ett medel för att kontrollera sina tankar på. Meditation är att tillåta dig själv att vara exakt där du är, som du är och för omvärlden att vara precis som den är. Det handlar om att stanna upp och uppleva nuet.

Möjligheterna är många och det behöver inte vara svårt att hitta alternativa lösningar på egenterapiproblemet. Här är en lösning som skulle vara helt gratis:

1. Mindulnessträning med kurs i meditation (ex. andningsövningar, loving-kindness övningar övriga meditationsformer)

2. Seminarie där specifika svårigheter tas upp. ”jag kan ha svårt för att…”

3. Individuell terapi på 10 timmar parallellt med egna klienter. För att diskutera de prövningar som dyker upp/kan dyka upp, beträffande sig själv i terapisituationen. 

Fult för psykologer att tjäna pengar!...?

Välkomna till Vilda Västern - kvacksalvarnas paradis!

http://www.humanova.se/ 

Humanova: Har tjänat GROVA pengar! Huvudkontor i G:a Stan STHLM

Ur mailkorrespondensen med Gåde:
 __________________________________
Erik:

1) Utövar ni på Comunicera psykoterapi?
2) Är du eller någon i din personal leg. psykologer eller leg. psykoterapeuter?
3) "Behandlar" ni (som det står i presentationen) ångest, panikångest, stress, depression etc.? Och om ni gör, är det genom att remitera klienterna till leg. personal eller är det genom att undvika att kalla behandlingen för psykoterapi?
 ___________________

Gåde:

_________________________________ 

Erik: 

Det vi i Lundapsykologerna inte gillar är att ni utger er för att vara experter, vilket till och med står explicit skrivet på er hemsida! Vi undrar hur du/ni kan anse er vara experter inom ett område ni inte har någon professionell kompetens inom!

1) Jag förstår inte alls din distinktion mellan psykoterapi och kognitiv terapi! Du menar alltså att kognitiv terapi inte är psykoterapi? Eller blandar du ihop psykoterapi med psykoanalys? Vill du förtydliga? Det är alltså 1-2 % som behandlas av professionella eller är det 1-2 % som får psykoanalys?

Idag är det stor debatt inom psykologkåren angående evidensbaserad terapi. En del av metoderna inom CBT:n är precis som du skriver evidensbaserade metoder för de problematikerna de är utformade att behandla. I din beskrivning låter det dock som att ”den kognitiva terapin” är en metod som inte är beroende av dess utövare dvs. yrkesskickligheten i den som utför psykoterapin. Jag kan rekommendera dig att läsa Roth & Fonagy (2005) What works for whom? A critical review of psychotherapy research, där just detta behandlas. Om du tror att psykoterapi är samma sak som att ge någon en tablett är du nog på fel spår. De (minst) 11 år av utbildning och praktisk erfarenhet som krävs för att bli leg. psykolog och psykoterapeut, skulle annars vara rätt bortkastade om yrkesskickligheten inte spelade någon roll. 

2) Finns det någon möjlighet att närmre specificera vilka de tre psykologerna är, jag skulle vara intresserad av att höra deras syn på utövandet av psykoterapi och hur de utför sitt arbete.

3) En enbart leg. läkare har tillskillnad från en psykiater, tyvärr inte kompetens nog att avgöra vilken specifik psykoterapiform som lämpar sig bäst. Detta är grundat i att man utifrån att man inte har egentlig kompetens att diagnostisera/konceptualisera rätt. Därmed har inte heller ni det. Idag sker detta dock ändå, vilket är ett resultat av Sveriges fallerade psykiatri och resursbrister. En psykiater kan däremot som leg. psykoterapeut erbjuda psykoterapi, likaså en leg. psykolog med specialisering inom klinisk psykologi.

Det oroar mig att ni inte tydligt informerar era kunder om att ni inte är utbildade i psykoterapi, utan utför s.k. samtalsterapi, vilket även populärt kallas för kvacksalveri.

Kognitiv terapi har högre evidens för exempelvis djup depression och därmed är det inte ur forskningsmässig synpunkt helt rättvisande att förknippa ”djupare” problem med psykodynamik. Däremot är det av juridisk och etisk signifikans att ni omedelbart skickar de klienter med psykiatriska problematiker till en professionell, så att inte era kunder tar skada. d

Vi skulle gärna vilja att du kommenterade det ovannämnda, då det pågår en offentlig debatt i ämnet. 

MI - Motivation till förändring

Några få lyckligt lottade studenter på PSP i Lund (däribland jag själv) fick den unika möjligheten att delta i en MI-utbildning ledd av Erik Knifström. Innan jag började kursen hade jag ingen som helst aning vad MI var. Nu i efterhand är jag mycket tacksam och glad över att ha fått en viss inblick i MI. Extra spännande var att jag samtidigt som MI-kursen pågick läste terapiblocket (dvs. psykodynamisk och kognitiv terapi). En ständigt återkommande tanke (automatisk?) i mitt huvud var ”jaha, låter bra, men vad gör man för att klienten faktiskt ska bli motiverad att förändra sig och bli mottaglig för terapin”?

I nätverksutskottets paneldebatt deltog en lösningsfokuserad terapeut som menade på att det alltid finns något som motiverar klienten att delta i terapin ex. från klienten själv, någon anhörig, relationer eller arbetsgivare. Resonemanget gick att annars hade inte personen suttit i rummet. Vad debattören bortser i resonemanget är att kraften i förändringsbenägenheten bör ha olika styrka utifrån om motivationen är primär (klientens i första hand egna drivkraft) eller sekundär (exempelvis arbetsgivaren som kräver att personen ska gå i behandling för att sluta med sitt alkoholmissbruk).

MI syftar till att få fram en förändring som bottnar i personens egen motivation. Man jobbar med att klienten ska få ett behov av förändring, insikt i varför och en vilja och tro på att kunna. Därefter strävar man efter ett åtagande. Efter åtagandet stödjer man klienten i att påbörja ett konkret förändringsarbete. Möjligen kan man se det som att det är här den ”ordinarie” terapin tar över. Lite KBT ovanpå MI skulle antagligen inte vara helt fel, för om MI-arbetet varit framgångsrikt serverar man en klient med stor motivation.

Är inte alla människor egentligen motiverade till att må bra i livet och vara lyckliga? Är det egentligen inte bara de dysfunktionella vägarna att nå detta utopiska mål som ställer till det? Som jag ser det är svaret ja, alla vill vara lyckliga. Däremot är INTE alla motiverade till att prova nya strategier att nå målet, särskilt inte sådana som kommer från en annan person (i det här fallet terapeuten). Kan inte detta vara orsaken till att den terapeutiska relationen får ett sådant genomslag? Graden av tillit till terapeuten influerar graden av tillit till de strategier som arbetas fram i terapin? Dvs. graden av huruvida alternativa strategier används korrelerar med den terapeutiska relationen. Någon som känner till forskning på området?

MI är en metod som förkroppsligar klientcentrering och empati. Det borde vara ett obligatorium för varje psykologprogram i Sverige att utbilda studenterna i MI.

Vad har ni för erfarenhet av klienters motivation till förändring och tekniker såsom MI?

6 snabba tips för din STUDENTFÖRENING

En studentförening kan vara en fantastisk mötesplats och knutpunkt! Det har vi i Lund fått erfara det senaste året, efter att ha provkört det nya upplägget med ”Lundapsykologerna”.

Fungerar er förening väldigt bra? Då behöver du inte läsa resten av det här inlägget!

Svarade du nej på frågan, så läs gärna och se, kanske finner du några användbara tips och trix för att väcka den där sovande björnen som heter studentengagemang.

6 snabba tips

1. Inkludera! Öppna upp föreningen och öka tillgängligheten
exempel:
- Ha ett föreningsrum
- Ha ett enkelt namn
- Ha en välfungerande hemsida, gärna med blogg.
- Informera om vad som sker i föreningen

2. Var lyhörd! Vad vill studenterna?
- Fråga runt, prata med varandra. Vad saknas?
- Förslagslåda

3. Möjliggör nischade intresseområden (vill bara festa, vill bara prata ubildning etc.)
- Ha utskott, exempelvis: festutskott, utbildningsutskott, jämlikhetsutskott, nätverksutskott
- Ideell tid är dyrbar, den vill man antagligen lägga på det som känns givande.

4. Ha tydlig struktur
- Ha styrelse, med en representant som är ansvarig för varje utskott, samt kassör, sekreterare, ordförande och IT-ansvarig.
- Stadgar (ja… det är tråkigt – men nödvändigt!) Skriv konkreta riktlinjer för din förening!
- Specifika poster med uppgifts-/ansvarsbeskrivningar samt suppleant till alla posterna.
- Regelbundna möten
- Se till att det finns kontinuerlighet i arbetet och att överlämningen mellan ”generationerna” fungerar!

5. Resurser! Vad finns?
- Vad säger programmets administration? Lyssna och undersök vilka resurser som finns. Fungerar samarbetet finns det ofta stora resurser!
- Vilka resurser finns bland studenterna? Antagligen finner du många med oanade talanger!

6. Viktigast av allt: Ha kul!
- Mitt i alla stadgar och protokoll: Gör något ni tycker är kul tillsammans.
- Markera dina egna gränser, en utbränd psykologstudent saknar ofta gnistan…
- Livet är för kort för att ha tråkigt, så är det bara!

Fungerar ovanstående kommer snart din orts studentengagemang att blomstra! Var så säker!
I Lund snickrar vi idag bl.a. på Alumni-verksamhet via nätverksutskottet samt fadderverksamhet via fest- och fadderutskottet inom programmet.

Lycka till med era föreningar!

Många hälsningar

Erik Wallmark, Lund

Kan Oidipus och råttan bli vänner?

Psykologyrket har olyckligtvis skadeskjutits av interna stridigheter under årens lopp. Förutom de konflikter som funnits mellan olika teoretiska skolbildningar, har det även funnits svårigheter att kombinera universitetets forskning med klinisk verksamhet. Under 60- och 70-talets Lund fanns det exempelvis en tydlig uppdelning mellan behaviorister och psykoanalytiker. Idag berättar den äldre generationen om hur den ena gruppen pratade penisavund och Oidupuskomplex samtidigt som den andra falangen var fullt upptagna av att betinga råttor och studerade reaktionstider.

På dagens psykologprogram i Lund strävar man explicit mot att förena olika perspektiv. Ibland blir det dock pinsamt tydligt att de gamla konflikterna inte enbart är historia. ”Traditioner” verkar ha ett alldeles för stort grepp om den äldre generationen psykologer. Jag skulle göra mycket för att dessa pseudoreligiösa idéer om traditioner kastas ut ur psykologyrket för gott och ersätts med vetenskap och beprövad erfarenhet. Kritiskt tänkande och en förmåga att ta till alternativa perspektiv borde vara en självklarhet för en yrkesverksam psykolog.

I takt med att den äldre generationen lämnar arenan, tror jag psykologer kommer att ta allt mer mark inom vården. Som psykolog saknar man dock ett (sjuk)hus man kan kalla för ”hem”. Detta gör att det krävs mer av oss gällande fortbildning efter examen. Många yrkesverksamma psykologer vittnar om att det är svårt att få tid över till uppdaterad kunskap. Därför ser jag den nya specialistordningen som varmt välkommen!  Det ger en chans till fortbildning. I mina ögon ska det ju inte behöva vara så att psykologstudenter som gör sin praktik (termin 6) har en större teoretisk kunskapsmässig kompetens och bredd än de psykologer som arbetat i trettio år. Den grundforskning våra äldre kollegor genomfört har idag genererat helt andra möjligheter för oss. Låt oss ta tillvara på denna bredd genom att inte välja endast ett perspektiv för att sedan identifiera oss själva som enbart ”kognitivister”, ””analytiker”, "dynamiker" eller vad det än är. Vi bör i första hand se oss som psykologer med en specialistkompetens inom ett visst område.

En psykiater har med sin medicinska grund ett mycket snävare psykologiskt perspektiv då de i praktiken endast har studerat det sjuka psyket. I och med vår breda psykologiska grund, är det vi som är experterna inom psykologi där psykiatri ingår. Jag uppmanar därför mina medstudenter att vara öppna inför en mångfald av perspektiv – detta är vår kunskapsbas och konkurrensfördel inom ämnet psykologi.

Sista ordet i Egenterapin?

Hej blivande psykologer och kollegor!  

 I dagarna har studentföreningen Lundapsykologerna i samarbete med Samhällsvetarkåren lämnat in kommentarer till Lunds Universitets svar på Högskoleverkets frågor angående egenterapin. Upprinnelsen till vårt svar är att Lunds Universitet i sitt svar till HSV hävdar att gruppterapi är ett standardalternativ och att detta är kosntadsfritt. De studenter som betalar för sin utbildning gör detta genom att de "väljer" individualterapi, vilket därför inte kan anses vara en del av den enligt lag kostnadsfria utbildningen. Här är ett utdrag ur det svar vi lämnade: 

----------------------------------------------------------------------- 

Var är psykologerna?

För en stund sen såg jag ett inslag på svt-nyheterna som handlade om bristen på psykiatriker inom psykiatrin, vilket kablades ut som huvudanledning till psykiatrins låga tillgänglighet. Jag blir ofta förvånad när jag hör offentliga debatter rörande psykisk ohälsa, för i dessa debatter är det precis som om yrket psykolog varken finns eller funnits. Jag minns hur man i psykologtidningen skriver om att ett ökat antal anställda psykologer inom psykiatrin kunnat avhjälpa läkarbristen, men var är psykologen i den offentliga debatten?
För mig var det föreställningen om att man som psykolog arbetar med och har tyngst kunskap inom områden som rör psykologi som fick mig att välja utbildningen. Frågan om den utbredda psykiska ohälsan i samhället verkar dock vara förbehållen läkarkåren vars huvudsakliga inriktning väl är medicin och inte psykologi? När man i den offentliga debatten väl talar om psykologer, nämner man ofta yrket i samma andemening som kuratorer eller ”andra beteendevetare”. Ibland funderar jag över om jag inte skulle ha börjat på läkarprogrammet istället för att därmed få en erkänd expertis inom området. Men vid närmre eftertanke – nej! Helst vill jag läsa den utbildning jag innerst inne tror ÄR den som ger störst kunskap om människan och hennes psykiska hälsa. Och det är inte läkarprogrammet…

Egenterapifrågan

Detta är första gången högskoleverket får in en anmälan gällande egenterapifrågan. Huvudsyftet är i första hand att få klarhet i frågan, då PSP i Lund idag bryter mot två punkter i högskoleförordningen:

1. Studenter betalar för utbildning

2. Kursen ger inga högskolepoäng

Den generella åsikten beträffande detta bland de psykologstuderande i Lund, är att man anser att det på många sätt är fel att betala för egenterapin. (1) Det är diskriminerande. Ens sociala grupp och ekonomiska förhållanden leder till att man får olika villkor för vilken typ av egenterapi man kan genomgå. (2) Att man hellre vill lägga pengar på annat än sådant som universitetet enligt lag ska finansiera.

Det här är ett mycket intressant fenomen, att vi på psykologprogrammet måste betala för egenterapin. Dels verkar det råda en stereotyp föreställning om att man blir psykolog för att man har egna privata problem, och att det är dessa som ska redas ut i egenterapin. Dels verkar det vara svårt för allmänheten att utifrån vår medicinskt/kirurgiskt inriktade sjukvårdskultur förstå sig på psykoterapin som en kraftfull metod för förändring.

Jag uppfattar det som att rädslan för att egenterapin ska tas bort från psykologprogrammet har varit en huvudanledning till att man inte anmält PSP tidigare. Låt oss då tillsammans visa att vi tror på psykoterapin som metod och att vi kräver hög kvalitet på vår utbildning. Att ta bort egenterapin skulle vara samma sak som att läkarprogrammet skulle ta bort obduktioner eller kemisterna sina laborationer. Är det medicinska perspektivet så överlägset det psykologiska att det ska synas i löner, status och arbetsvillkor? Hur som helst borde psykologer i alla fall ha rätt till en utbildning som är lagenlig och som finansieras fullt ut.