En sommarsemester som är fyra-fem veckor är bra. Det finns det evidens för. Evidensdebatten har tagit fart igen, eller fått ny skjuts. Det var väl utmärkt att flera av de främsta företrädarna för psykodynamisk psykologisk behandling har skärpt sig och sänt in en välskriven och väl underbyggd komplettering till Socialstyrelsens förslag till Nationella Riktlinjer för behandling av depression och ångest, som debatterades flitigt under våren. So far so good.

Men andra har också åsikter om evidenskraven inom hälso- och sjukvård och annorstädes.  Göran Rosenberg skrev nyligen en krönika i DN på det temat. Dessvärre blir man besviken, eftersom han avslutar det hela med att raljera över "evidensbaserad potträning" och till sist drar slutsatsen att det mesta i livet inte går att evidensbasera. Samma problem är det med Lars H Gustavssons replik. Som jag ser det väljer många av skeptikerna att förenkla evidensbegreppet till ren dumhet. Socialstyrelsens Riktlinjer är ju just riktlinjer och inte lag. Om man vid en professionell bedömning i en viss situation kommer fram till att det är bäst för just denna patient att inte välja den behandling som annars skulle varit förstahandsval, ska man naturligtvis göra så. Men så tror inte evidensmotståndarna/-kritikerna att vi kan förhålla oss.

Om det vore så enkelt att få sjukvården att ändra tillvägagångssätt! I stället är det ju ett ständigt problem att man alltför länge håller fast vid föråldrade kunskaper, särskilt inom psykiatrin och relaterade verksamheter. Men det ska vi väl kunna ändra på också. Eller rättare sagt ni.