På KBT-listan rasslade det till idag då en hyfsat ny metaanalys av psykoanalytisk terapi (ej psykodynamisk utan skulle vara flera gånger i veckan och minst 50 sessioner). DN har skrivit om det och röster kritiserar att man framställer det som att KBT skulle vara ytlig (istället för att ha en helt annorlunda förståelsegrund för psykopatologi) och inte ha stöd för terapi mot personlighetsstörningar (DBT & schematerapi).
Men strunta i det en stund så ska jag bara kort sammanfatta artikeln: man har alltså gjort en metaanalys och kollat efter studier tillbaka till 1960 som håller måttet. Det ska alltså vara mer psykoanalytisk terapi än dynamisk (flera gånger i veckan och fokus på överföring och motstånd) och det ska ha varit minst 50 sessioner eller mer och pågått under minst ett år. 1053 patienter har varit med i 11 RCT:er och 12 observationsstudier. Patienterna ska ha haft multi-komorbiditet, komplex problematik och kroniska problem (varat minst ett år). Resultatet visar på att man inom grupperna (inte jämfört med andra terapier) har en effektstorlek på 0,96 (gott resultat) och mellan grupper (jämfört med andra) en effektstorlek på 1,8 (mycket högt). Det man gjort då är att mäta först hur dåligt man mår och sedan hur stor förändringen blev. Nästan 2 standardavvikelser från ursprungsläget jämfört med andra terapier alltså. De andra terapierna har varit treatment as usual (TAU), kortvarig PDT och aktiva terapier (?).
Effektstorleken som jämför mellan grupper är imponerande samtidigt som svårare problematik gör att en person som får fungerande terapi kan få ett större hopp på skattningar än vad en person med mindre komplex problematik kan. Hur menar jag? Tänk dig att en person är extremt deprimerad och skattar 63 poäng på BDI och sedan en person som är måttligt deprimerad (BDI: 11). Vilken kommer att kunna få störst förändring? Betyder det då att terapier som görs på personer med svårare problematik är bättre (högre effektstorlek) än de som får mindre effektstorlek? Uppenbarligen så kan man inte nödvändigtvis dra den slutsatsen. Hur svår problematik som föreligger påverkar.
Men oavsätt metodologisk kritik så är det imponerande resultat (i den mån man kan bero på studierna som hittades) och det vore spännande att få se en jämförelse med t.ex. schematerapi eller DBT. Johan Dahl nämde denna studie och tänkte att det kanske resulterar i mer forskning och att PDT:are blir mer välvilligt inställda till evidenstänket.
Reff:
Effectiveness of Long-term Psychodynamic
Psychotherapy A Meta-analysis
Falk Leichsenring, DSc; Sven Rabung, PhD
JAMA. 2008;300(13):1551-1565.
Posted
10-01-2008 18:19
by
Tore