Nu är jag ju part i målet eftersom jag var med och anställde de ptp-psykologer  som sedermera startade det som nu är landstingets internetpsykiatri. Jag var också handledare till dem. Men jag instämmer med de positiva omdömena, och har svårt att se hur Jonas argument är tänkt. Att personer med låg motivation inte kommer att få några bra resultat är i så fall argument emot alla typer av psykologisk behandling. Om de med hög motivation kan få hjälp via internet, så blir det ju följaktligen fler besökstimmar tillgängliga hos psykologer, där man kanske har större möjlighet att initialt arbeta just med motivationen för de som behöver det. Win-win-situation, skulle man kunna påstå.

Jag har inget smart att säga om Internet-terapi utöver det som sagts här, istället är jag mer nyfiken på terapin mot tinnitus. Min fru som är audionom föreslog en gång i tiden att jag skulle titta på det, eftersom det var ett område som hon tyckte behövde mer uppmärksamhet.

Kan du ge någon kort beskrivning av hur terapin går till, eller någon käck översiktsartikel?

Har jag sagt så? Rent generellt känner jag att det behövs en motvikt till alla teknikoptimister. Men min poäng är att jag tror att det är en jättebra behandling för lättare symptom med väl avgränsad symptom och problembild. Som tex. tinnitus, eller panikångest eller liknande. Men vid svårare symptom eller där personen ifråga har svårt att motivera sig själv och klara av att vara en duktig patient, då är jag skeptisk. Det är som att ge 11-åringar i skolan projektarbete och egen veckoplanering. Det tror jag inte mycket på heller.

  Sedan är jag tveksam till att psykologen som kompetent person rationaliseras bort i alltför stor utsträckning. Det mänskliga mötet är väldigt viktigt, det vet vi sedan gammalt. Jag ser en risk att det leder till att mentalskötare med KBT-steg 1, skickar lite uppmuntrande mail då och då till patienterna. Det känns som fel väg tycker jag.

  Men fortsätta arbeta på med studien. Jag tycker det är viktigt. Missförstå mig inte.

Tack för svaret! Och det var just faktumet att det i de flesta fall handlar om att lära sig leva med tinnitusen som gjorde att vi pratade om det som något för psykologer. Låter som ett spännande examensarbete!

Är överlag positivt inställd till internetterapi för avgränsade former av psykisk ohälsa. För att vara ett så ungt fenomen verkar det dessutom finnas förvånansvärt många vetenskapliga studier (och metaanalyser!) utförda. Det hade dock varit intressant att få ta del av resultat från en mer klinisk vardag, naturligtvis ifråga om resultat men också huruvida graden av avhopp etc är större ute i verkligheten (har t.ex. för mig att psykologpartners skulle implementera internetterapi i primärvården i ngt landsting). Den stora fördelen med internetterapi - som ni andra har varit inne på -  torde väl vara att man har möjlighet att nå ut till grupper som av olika skäl (geografiska eller andra) inte kan tillgodogöra sig traditionell psykologisk behandling. Oerhört lovande.

Om jag ska säga något negativt så har det främst med medias framställning att göra.

De flesta som är positiva till internetterapi  verkar vara överrens om att det är en avgränsad intervention som är lämplig vid avgränsade former av psykisk ohälsa och att den har potential att frigöra välbehövliga resurser så att de som verkligen behöver face-to-face-behandling av psykolog ska kunna få det (se t.ex. Brjánn Ljótssons kommentar på Mosskins blogg).

Så framställs emellertid  inte internetterapi i den DN-artikel som nämns i huvudinlägget. Huvudbudskapet så som jag uppfattade det är att internetterapi är lika bra som vanlig terapi (utan att detta utvecklas eller sätts i ngt sammanhang) och att det dessutom finns flera fördelar med internetterapi.  Punkt.

Knappast den vision kring internetterapi som jag som psykolog skulle ha velat förmedla och ur ett professionsperspektiv (ja, vissa av oss som har emigrerat till Norge har börjat tänka i dessa termer) var artikeln helt värdelös. Grattis till våra kollegor inom medicinen dock, vars yrkestitel nämndes fyra gånger i en artikel som var tänkt att redogöra för psykologisk behandling…  : )

Thomas, jag håller med dig om att bilden av internetbehandling i media blir onyanserad och skev. Kanske därför jag bråkar och är lite motvalls. Men det är också vårt ansvar som psykologer att förmedla en nyanserad bild, även om media vill ha allt enkelt serverat.

Avhopp ser jag som ett tydlgit tecken på motivationsproblem för vissa. Det samt en för hårt styren sållning har hittils gett internetterapi väldig fina resultat men de har också kritiserats för detta. Och vad jag hört har man börjat ändra ansatsen i studier på grund av kritiken. Det tycker jag är en bra utveckling.

Det finns verkligen fördelar och nackdelar med detta förfarande. Det är en otroligt viktigt principiell diskussion för hur vi gör psykologisk forskning. Jag saknar den typen av öppet reflekterande och undersökande förhållningssätt i hela evidensdebatten. Vi får snacka lite om det i Uppsala om några veckor.  

Två psykologstudenter i Örebro undersöker just nu avhoppen från internetterapier via sin examensuppsats. I juni ger de sitt vetenskapliga bidrag i frågan. Håller med dig Jonas om att det är en intressant fråga som behöver undersökas seriöst.

@Tore: Tinnitus är verkligen ett område som visar på internetterapins användbarhet. Har själv tinnitus sedan många år tillbaka. Även om obehaget nuförtiden är minimalt så minns jag att jag för ett antal år sedan frågade på en vårdcentral om det fanns något man kunde göra åt det. Naturligtvis fanns det inte det. Och även om det hade funnits en psykologisk metod som hade kunnat lindra obehaget, så hade man knappast kunna få ta del av den ute i obygden varifrån jag härstammar. Kul att se att sådant kan ändras drastiskt med hjälp av internetterapi.

Har läst lite på internetpsykiatri.se och måste beklaga att en psykologisk behandlingsmetod verkar behöva psykiatriseras för att få praktiseras. Och då menar jag inte bara namnet på tjänsten. Innan man får ta del av behandlingen blir man kallad till en psykiater som ska ta reda på ”hur du mår och för att diskutera om behandlingen passar dig”. Och för att återknyta till DN-artikeln så menar ju Gerhard (som är en fantastisk forskare, men en inte alltid lika fantastisk representant för professionen) att om man lider av en klinisk depression så bör man vända sig till sin läkare i primärvården.

För att få provocera lite ytterligare så vill man nästan ställa en fråga till berörda (KBT)psykologer – hur ser ni egentligen på er yrkesroll? Består den i att behandla lättare former av psykisk ohälsa efter det att läkare axlat ansvar för diagnostik och bedömning och sen åter verkar axla ansvaret om problematiken visar sig vara för svår?

Kan ju bara för sakens skull nämna att jag själv huvudsakligen praktiserar KBT, så det torde vara överflödigt att nämna att jag inte har något horn i sidan till metoden. Tycker bara det är synd att vår egen profession verkar vara hemsökt av en sällsynt ostrategisk ovana att alltid hamna i skymundan.

@Thomas: Jag antar att jag är berörd KBT-psykolog. Det är flera frågor du ställer, men jag tar den viktigaste först, alltså den om yrkesrollen.

Jag kan ha mina synpunkter på hur psykiatrin är organiserad och att psykologers kompetens att utreda och diagnosticera ofta är förbisedd. Men man får välja sina strider och Internetpsykiatri.se är ett unikt projekt i Sverige och möjligen i världen, och jag tror inte vi skulle varit lika framgångsrika om vi inte ställde upp på de spelregler som gäller idag.

Vad gäller "lättare problem" så kanske du bara uttrycker dig slarvigt. Båda tillstånden är relativt enkla att konceptualisera teoretiskt och behandlingarna kan tillämpas enligt one-size-fits-all princip med mycket hög träffsäkerhet. Men lättare problem... det vetefan. För individen är det oerhört handikappande och prevalensen medför stora kostnader för samhället.

Angående arbetsuppgifterna så syns det kanske inte utåt, men samtliga behandlingar är utvecklade av psykologer och har testats i kliniska studier ledda av psykologer. Vi genomför förnärvarande kliniska studier där vi jobbar med ytterligare 3 diagnoser. Vi utvärderar löpande vår egen verksamhet och tar till oss ny forskning för att förbättra den. Arbetet är alltså lite mer mångfacetterat än så.

För övrigt. Jag kan tycka att det är intressant hur man från olika håll försöker slå hål på internetbehandling utifrån tanken om att det inte passar alla eller att folk är särskilt utvalda. I de studier som genomförts av studenter i Sverige måste säkert närmare 1000 patienter ha behandlats till dags dato. Oavsett vilken population som de är representativa för så har majoriteten av dem upplevt stor förbättring i målsymtom. Redan idag har alltså några få människors (resurssnåla) arbete lett till stora livskvalitetförbättringar för många människor. Att dessa behandlingar nu i allt större skala börjar erbjudas till ännu fler kan väl rimligen inte betraktas som något negativt? För de som behandlingen inte fungerar så bör man erbjuda mer hjälp, men som första steg är det briljant: med stor sannolikhet effektivt och till mycket låg kostnad för samhället.

Relationen är blivit ett modeord. När jag arbetar individuellt och i grupp så är relationen oumbärlig, precis som att vi talar samma språk och har någotsånär lika mål med behandlingen. Samtidigt visar internetbehandling ruskigt bra effekter för allvarliga och vanliga tillstånd. Hur förklara dessa resultat utifrån axiomet: Relationen är viktigast?