Linda Backman skriver på Psykologifabriken om hur KBT är som en tv4-film (aj!) och PDT som en fransk roman. Hon väljer KBT säger hon men verkar inte helt vilja det med tanke på hur tråkiga associationer som medföljer (min tolkning). Jag håller med! KBT är inte sexigt eller tilltalande som verktyg. Åtminstone inte vid jämförelse med de terapier som fokuserar på det omedvetna. Titta bara på några avsnitt av In treatment. Där har vi drama och förändring som sker genom den visa och smarta behandlaren. Men den utveckling som sker med KBT som inriktat på det rationella snarare går mot teknologisering och det delvis givna. Det är inga onda eller goda bröst eller starka insikter som omvandlar personen. Det är kort och gott vissa hjälpmedel som gör att folk tänker och gör lite annorlunda. Steg för steg tar sig personen tillbaka till sina mål och sitt liv.
I detta så ser jag en process som går just från det mystiska till det rationella. Helt emot det som vi får höra Gerald Blanchard tala om. Där går psykologen snarare mot att omfamna det mytiska och riter. Och att den klassiska västerländska trenden är utvecklingen av det rationella.
Vi får se när det sker större svängningar i samhället som gör att pendeln går åt det andra hållet. Om man vill så kan man ju tolka ACT och mindfulness-traditioner som dit pendeln svänger. Vi kan förlika oss med österländskt buddhistiskt inflytande. Det blir spännande att se vad det får för konsekvenser. Antagligen inte lika djupgående som psykoanalysen. I en sen-modern globaliserad värld så kanske det inte ens går att förvänta sig större svängningar för pendeln. Det blir krusningar på ytan för den större kulturella pendeln.
Edit: Keso skriver om detta och påpekar hur jag överdriver (eller helt felaktigt) påstår att PDT skulle stå för det irrationella. Jag får hålla med honom om att det blev överdrivet i mitt inlägg. Tack för påpekandet.
Posted
05-11-2009 15:31
by
Tore