Att få folk att själva trycka in data i databasen är fantastiskt bra! Sen får man inte glömma att även om en felkälla eliminerats (människor som utför en oerhört enahanda uppgift) så kan informanten fortfarande ha råkat mata in fel eller missförstått frågan, så det är ingen ursäkt att inte kontrollera för extremvärden. Just sayin' :)

Om man tror på självskattning skulle det vara väldigt intressant att låta patienter kontinuerligt scora massa olika variabler. Då kan man som du var inne på, löpande se hur det går och utvärdera faktiskt klinisk verksamhet (till skillnad från massa tramsig adherencebehandling).

Nu är ju inte jag så impad av skattning men jag gillar siffror så det skulle vara roligt ändå! (SPSS är sexigt...)

Om man mäter något som man faktiskt tycker är intressant. Jag tänker ibland på alla de här skattningsformulären som så mycket evidens bygger på. Sysslar man med BT så gör man väl det utifrån Skinners epistemologiska ställningstagande att vi bara utgår från det vi kan uppleva. Hur tänker man då kring självskattning och hemläxor? Det är väl inte beteendena "fylla i 3 på fråga 17" och "svara ja på frågan har du gjort hemläxan" som man vill förstärka med terapin?

Eller ska man utgå från att man på goda grunder kan anta att [blabla]? Men kan inte då på lika goda grunder anta att folk har intentioner och gud vet vad?

Det är inget problem, givet att frågorna handlar om observerbara fenomen. När patienten "fyller i 3 på fråga 17" noterar den sina egna observationer, vare sig det handlar om inre eller yttre sådana eller om de är tillgängliga för någon annan. Därmed inte sagt att psykologen kan hävda dessa observationer som sina egna.

Detta skiljer sig från frågan om intentioner. Intentioner syftar till någonting abstrakt som antas ha kausala samband med andra faktorer. Det är inte observerbart för någon.

Skattningsskalor kring intentioner och annat kan ändå vara användbart. Det kan fungera som en heuristisk metod att närma sig verkligheten. Beteendet att ringa in "jag vill äta glass" och beteendet att faktiskt äta glass har förmodligen en signifikant korrelation, större ju mer specifik frågan är.

Jag håller förövrigt med om att det vore smidigt att samla in data regelbundet, för att utvärdera sin verksamhet. Sedan om detta också innebär att man kan uttala sig om en hel terapiskola är en annan fråga.

@Jerry. Jag är tveksam till att patienten fyller i sina egna observationer. De flesta självskattningsformulär är historiska. så patienten ska fylla i sitt minne av en händelse, känsla eller tanke. Eller så kanske de tar upp vad som gäller just nu och då hamnar i en stait-or-trait-problematik samtidigt som jag är fundersam på hur ärlig patienten kan och vill vara samt ens faktiska förmåga att skatta de här sakerna på ett bra sätt.

Ännu mer tveksam är jag till relevansen i det skattade. Kanske kan de utgöra substitut för objektiva mått men i varje sådant led tappar man precision. Att man hittar en signifikant skillnad på gruppnivå tycker jag inte är så intressant om den är liten och spridningen stor - när man sitter med en specifik patient. Jag tänker nu inte på forskning utan på skattning av patienter före, under och efter behandling.

Folk säger det ena och gör det andra.

@Tore. Visst men ska man mäta ett beteende får man studera beteendet. När jag lyssnar på en patient som rapportertar om sin hemläxa så är det just det beteendet - att rapportera hemläxa- och inget jag kan studera. Att rapportera hemläxa är något helt annat än att göra en hemläxa. Så blir det med alla sorters skattningar. Jag studerar hur patienten fyller i formulär - inget annat! Sen, visst, det kan korrelera med faktiskt beteende men hur ofta valideras det? Och hur ser korrelationen ut? När gälelr den? När gäller den inte? Etc etc.

Det pratas t.ex om ett fenomen där patienter för att få vård överdriver sina symtom och efter behandling - när de fått allians med psykologen -underskattar sina symtom av pliance. Då får du en överdriven behandlingseffekt. Skulle du istället studera huruvida patienten jobbar / inte jobbar, sjukfrånvaro etc skulle du få en helt annan  säkerhet. Det kanske är krångligare men jag tycker nog att man byter ut ett bra krångligt mått mot ett conveniencemått som ofta är helt meningslösa. Faktiskt vill jag ge Thomas Ericsson rätt i att det mesta jag sett av evidensen för psykoterapi är så dåliga studier att jag inte kan ta dem på allvar*. Sen gäller det ju iofs precis lika mycket psykofarmaka men det är en annan fråga.

@Tore. Därmed inte sagt att psykoterapi inte fungerar. de få studier jag läst med vettiga mått brukar visa bra resultat. Men den stora massan studier ger jag inte mycket för. Sen undrar jag också hur man ska tolka do-do-birden? Som att all psykoterapi fungerar eller som att ingen eg gör någon större skillnad?

Läs t.ex;Cuijper, Andersson och Oppen, 2008. Psychotherapy for depression in adults. a meta-aanalysis of comparative studies. 53 studier, inga skillnader mellan de olika skolorna förutom att IPT får lite bättre resultat och Rogeriansk lite sämre - men försumbart.

Så de kvittar vad psykoterapeuter gör, men de gör bra grejjer? Jag får inte ihop det.

Sant sant. Då har jag en revolutionerande idé! Om (för depression) vilken varm kropp som helst funkar så skulle man kunna ge, typ, syrror, läkare, socionomer mfl en kort kurs (sisådär 5 veckor kanske?) och låta dem ta lindriga fall? kanske till och med de medelsvåra?

Appropå utb så vill jag minnas att jag läst någon studie där man tittade på, experimentellt, tittade på utbildningseffekten av en ACT-kurs och att den skulle ha gett bra resultat - helt utan adherencenonsens!