Hej! Det var väl dags att säga något om PTP:andet jag håller på med. Generellt så är jag seg och slö på kvällarna och arbetar bara med sajten psykologerna.org. Vi har över 100 medlemmar (bara psykologer från PTP och uppåt) och runt 600 inlägg och kommentarer och annat. Men det känns dumt att inte säga något om hur det är att ha PTP eftersom jag själv var intresserad av det som student.

Jag gör min PTP på en vårdcentral som ligger i Nordöstra Göteborg. Det betyder att det finns många människor med en socioekonomiskt sänkt livssituation. Vi har ofta tolk i arbetet men jag har inte börjat med det ännu. Vi i psykosociala teamet (4 psykologer och 5 kuratorer, nästan alla med KBT-inriktning) jobbar hyfsat självständigt och tar emot patienter direkt. De får söka på egen hand till oss. Vi vill helst att läkarna inte ger remisser till oss utan att patienterna ser till att söka upp oss direkt. Patienterna har diverse problem i sina liv och med diverse symptombild. PTSD, depressioner av olika slag, bipolär sjukdom, social fobi, GAD, tvång, fobier, kriser/livskriser, smärtproblematik, neuropsykiatriska diagnoser, utvecklingsstörning, etc. Många människor kommer till en läkare direkt eller söker sig till oss.

Samarbetet med läkare funkar väldigt bra. De hjälper mig med diagnostik som kan vara klurig och står för den somatiska biten. Jag märker inte alls av den rivalitet som det pratas om gentemot psykiatriker eller inom psykiatrin. Arbetsplatsen har haft mycket förändringar ända sedan dess start så folk har nog inte tid att revirkriga så mycket, gissar jag. Men mycket beror på förutsättningarna för det arbete man försöker göra.

Som PTP:are förutsätts jag jobba cirka 50% av tiden med klientarbete. Det kan innebära fyra patienter som mest om dagen. Det kan då vara helt nya patienter som söker för ett första samtal eller löpande kontakter som gäller AD/HD-screening eller löpande psykologisk behandling. AD/HD-screening är lite speciellt och något som framkommit då vuxenpsykiatrin i närheten har svårt att hantera patientflödet. Generellt kan man dock säga att vår verksamhet liknar en vuxenpsykiatri mer än en klassisk vårdcentral men en enda psykolog. Det är inte ovanligt att psykologer arbetar på två olika vårdcentraler. Fram till för några månader sedan så var vår VC sveriges största. Men idag så har den minskat iom Primärvårdsvalet som skedde i Göteborg.

Appropå primärvårdsvalet så i stort sett inga psykologer anställts på de nya privata VC:arna. Det sker istället nedskärningar i Västra Götaland och fler och fler psykologer får gå. Budgetar dras ihop och kuratorer påverkas också. Felet ligger i att man inte har specificerat tydligt nog vilken typ av kompetens som behövs på vårdcentralerna. Det verkar i nuläget ha inneburit att det inte finns någon psykologkompetens alls (en enda PTP:are har jag hört talas om).

Det är ett väldigt varierat arbete som kräver att jag läser in mig på nya behandlingstyper hela tiden. Det fyller upp en del av tiden. Sen lägger jag en del tid på att jaga rätt på folk i korridorer, ringa efter patienter och kolla igenom drösen med mejl som handlar mest om svininfluensan. Vi sitter i en del teammöten då vi fördelar patienter, husmöten då vi får info om hela VC:n och sen PTP-handledning. I en PTP ska det även ingå annat psykologarbete och jag filar fortfarande på vad det ska innebära. Det kan bli metodutveckling, utvärdering, handledning på annan plats eller något som jag och handledaren tycker funkar.

Min handledare finns på plats för att hjälpa mig. Jag har turen att ha henne nära till hands som om jag funderar över något så är det oftast bara att kika förbi. Men det finns även andra psykologkollegor och bra kuratorer, läkare, sjuksköterskor och andra som kan hjälpa till med allt möjligt. Det är en riktigt bra arbetsplats där jag får plats bland de andra och inte behöver kämpa för att ha min plats.

Just nu passar det mig bara bra att ha 50% klientarbete och inte mer. Jag tyckte att det kunde vara något lite tidigare innan PTP:n men med en av sveriges lägsta PTP-löner så är jag glad att det finns tid för studier. Jag skulle gissa på att jag läser ungefär en timme om dagen i diverse artiklar och böcker. Något som jag verkligen fått lägga en del tid på är diagnostik. Det är en sak att läsa DSM-IV och räkna kriterier men en annan att försöka differentialdiagnosticera mot andra diagnoser.

Nehepp, dags för nästa arbetsdags. Jag får se till att berätta lite mer när jag jobbat mer och ser andra saker.