"Kränkningar vanliga inom psykiatrin
Nästan hälften av de som jobbar inom den slutna psykiatriska vården har någon gång sett kollegor använda övervåld mot de svårt sjuka. Ännu fler har sett kollegor kränka patienterna. Det visar en enkät, som Ekot har gjort, där mer än tusen anställda har svarat."
Hela artikeln här: http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1448337
Mer om "Ekot granskar psykiatrin" här: http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1445146
Jag ser att ni redan tagit upp mordet på en tvångsvårdad patient och den efterföljande undermåliga utredning som gjordes, men det var inte så många fler kommentarer till detta än "det är för dåligt" och det finns ett inlägg som hänvisar till Studio Ett, men inga kommentarer.
"Jag tror att vi fortfarande generellt inom psykiatrin har ett attitydproblem. En alltför stor andel, kanske en femtedel av vår personal, har inte rätt attityd i arbetet" säger Per-Olof Sjöblom, psykiatrisamordnare i Stockholms läns landsting.
Apropå detta undrar jag om ni har funderat över hur ni ska hantera att behöva jobba ihop med denna femtedel med attitydproblem, alternativt på annat sätt komma i kontakt med klienter/patienter som råkat ut för denna femtedel och tagit illa vid sig. Jag undrar om ni har lust att fundera över och kommentera följande frågor. Det är exempel hämtade ur verkligheten både från den öppna- och slutna psykiatrin:
a. Du har samtal en patient som vill prata om att han/hon blivit illa behandlad av en av dina kollegor. Patienten vill veta "varför"? Hur hanterar du det?
b. Du närvarar vid ett akutbesök där en patient är arg och har ångest, skäller och gnäller. Din kollega, en läkare, blir arg tillbaks, skäller tillbaks och häver ur sig saker som bara gör patienten ännu mer ångestfylld och aggressiv. Hur hanterar du denna situation?
c. En psykotisk patient har lagts ner på golvet av tre vårdare och du ser hur en av vårdarna nitar till patienten med en armbåge rakt i magen. Hur reagerar och agerar du?
d. Du befinner dig inne på en sluten psykiatrisk av delning och plötsligt känner du hur någon kastar sig över dig bakifrån, hänger sig fast i ditt hår och dina öron. När du kommer loss kan du se patienten: en person du vet är psykotisk. Efteråt har du ett svullet öra och sträckningar i några ryggmuskler. Hur agerar du vid den akuta händelsen? Hur tror du att du reagerar efteråt? Vilka förväntningar har du på din chef och dina kollegor i samband med händelsen, och efteråt?
e. Du är kontaktperson för en patient inom öppna psykiatrin som är sjukskriven för bl.a. panikångest. Du har tagit över patienten efter en kollega som sagt upp sig. Vid samtal visar patienten upp ett brev hon fått från sin chef där det står att hon blivit uppsagd på grund av att sjukintygen (från psykiatrin) varit försenade så många gånger. Patienten har tidigare berättat hur chefen ringer och skäller varje gång ett intyg gått ut och chefen inte genast får ett nytt intyg i sin hand. Chefen har också tidigare skickat brev om detta, som patienten tagit med och visat upp för din tidigare kollega. Varje gång chefen hör av sig eller skickar brev får patienten ångest. Patienten berättar att din tidigare kollega bara ryckt på axlarna när patienten pratat med henne om detta. Patienten har kontaktat facket, som bestrider uppsägningen. Kan du göra något för att hjälpa patienten?
f. Du arbetar på en psykiatrisk jour dit patienter ringer när det krisar. En av dina kolleger har tendens att börja tjafsa med patienterna han pratar med. Några exempel: En patient ringer mycket tidigt på morgonen och säger att han har svår ångest och kan inte sova. Din kollega svarar: "Jaha, vad ska jag göra åt det då?". En kvinna ringer och gråter och berättar att hon blivit misshandlad av sin man. Din kollega svarar "Vad hade du gjort då?". En patient ringer och är arg för att hon kommit i hop sig med sin psykolog, som patienten tycker gjort fel. "Vad är rätt och vad är fel?" frågar din kollega. "Vet du inte det?" frågar patienten "Har du svårt att skilja mellan rätt och fel?". "Öhum, näe" säger din kollega "men man vet oftast inte vad som är rätt och vad som är fel. Det som en tycker är rätt tycker en annan är fel och tvärt om." säger din kollega. "Är det här någon slags filosofisk diskussion?" frågar patienten. Vid några tillfällen hör du också hur han säger till patienter att de ringt fel nummer, fastän de inte har det. Vad kan man göra?
Jag som frågar har jobbat inom psykiatrin, inom omsorgen, samt varit sjukskriven genom den öppna psykiatrin för depression och ångest. Har en beteendevetenskaplig utbildning, men är inte psykolog.
Hej beteendevetaren! (i brist på namn, men det är okej att vara anonym)
Ja, det är lite långsammare tempo här på sidan under sommaren och det är nog delvis orsaken till avsaknaden till kommentarer. Sen finns det förstås mer eller mindre samtalsvänliga saker. Mycket av det du tar upp känns dock väldigt relevant givet vårt framtida yrke och eftersom vissa etiska frågor inte alls kommer på tapeten förrän "det händer".
Jag har själv erfarenhet av den öppna vuxenpsykiatrin på min praktik samt några olika sommarjobb där man arbetar med personer med psykiska funktionshinder. Endast kort har jag besökt den slutna psykiatrin som, vad jag förstår, sällan har psykologer på den arbetsplatsen. Jag gjorde ett studiebesök där och fick mest se hur det såg ut under några timmar. Så men det vill jag säga att jag inte har samma erfarenhet och bakgrund.
Jag vet inte om jag kan ge dig några vettiga svar eller om det visar på att jag inte tänkt igenom det noga nog men here goes.... Jag hoppas att jag inte invaliderar dina upplevelser genom det jag skriver! Eftersom jag inte varit med om det så är det nog inte alls jämförbart.
a: Jag undersöker det hela lite närmre. Personen kan ha rätt i det den säger och då stör det säkert vår behandling (som jag antar att vi är inne i). Eventuellt så är det ett sätt att söka uppmärksamhet och skapa störning i arbetsgruppen - och om det är vanligt så är det bra om det finns rutiner för att hantera det. Det kan handla om borderline. Appropå att svara på "varför" så förstår jag inte riktigt.
b: Bra fråga. Ska jag utmana läkaren som också är arg och som är emotionellt laddad och i det försöka ge patienten sin värdighet tillbaka och då eventuellt visa på hur oeniga man är? Är det en väldigt laddad situation även för mig som närvarar så kanske även jag agerar mindre passande. Men när jag sitter här vid datorn så vore det en möjlig handling att i efterhand söka upp läkaren och diskutera vad som hände. Prata om varför det skedde och diskutera om läkaren kan tänka sig att ge en ursäkt till patienten. Jag har ingen koll på vad som skulle krävas för en Lex Maria just nu.
c: Givet den person jag är - troligtvis med ilska. Men vafan! Men jag kan tänka mig att vem jag är där just då skulle påverka. Psykolog på plats, anhörig, patientens psykolog på besök (verkar även ovanligt), etc. Även här vet jag lite om vad som eventuellt skulle vara okej för att ta hand om en våldsam patient och vad som är Lex Maria.
d: Hur jag agerar? Jag har varit med om en misshandel där jag agerade tämligen defensivt mot attackeraren och visst blev jag chockad. Vad har jag för förväntningar av omgivningen? Det beror på hur vanligt detta är och om det kanske finns ett mönster för hur man hanterar detta. Men någon slags avlastning för skadan skulle jag nog förvänta mig.
e: Tyvärr så kan jag för lite kring det juridiska för att svara. Men är det inte bara läkare som kan sjukskriva? Men det kanske inte är detsamma som att skriva ett sjukintyg. Min intention skulle vara att försöka rätta till situationen efter förmåga.
f: Det låter som att personen har tappat gnistan och inte längre kan hantera det denne möts av. Handledning ska försöka se till att detta inte sker. Kan personen förmås ta upp frågan i handledning?Det är helt klart intressanta frågor. Vi får se om några fler kommer upp ur sin semesterslummer och kommenterar.
Vad har varit din arbetsuppgift inom psykiatrin? Öppen eller sluten? Har det förts diskussioner på arbetsplatserna om detta?
Hejsan!
Viktiga, svåra frågor du tar upp! Jag tror som Tore att den låga graden av svar hänger ihop med sommarlovet *ler*, en eloge till Jonas M som highlightade det hela i sin blogg.
Mina "spontana" svar följer:
a) Jag skulle säga att oavsett ”rätt eller fel” så är upplevelsen verklig, och självklart har den därför sin plats i samtalet. Jag tolkar ”varför” (i din fråga ovan) som ett uttryck i en krisreaktion utlöst av en traumatisk, kränkande händelse, den frågeställningen ska självklart bemötas på lämpligt sätt utifrån kristeori. Låt nu säga att det här var något som hände under en pågående behandling, jag kan ju lugnt säga att jag skulle känna mig tämligen irriterad över att den störning i behandlingen krisreaktionen utgör (det är nu inte patientens fullt naturliga reaktion jag syftar på). Vad som sker sedan, om man ska höra sig för vad som hände med övriga inblandade eller inte, beror på situationen. Sekretessen måste också tas i beaktande, och ska man gå vidare bör man nog förankra detta med patienten.
b) Tja, vad ska man säga. Läkarens reaktion är uppenbart terapeutiskt icke-funktionell, och oprofessionell. Jag tror dock inte att det tjänar något till att göra sak av det i den aktuella situationen, det är sällan det när affekter flyger både högt och lågt. Så vad jag skulle göra är ett diplomatiskt försök att få det hela på spåret igen, och om det är omöjligt tycker jag man ska avbryta och försöka en annan gång. I efterhand skulle jag ta upp läkarens agerande med denne.
c) Nu har jag pratat en del om diplomati etc ovan. Våld däremot kan man inte vänta med, det måste bemötas omedelbart och bestämt. Exempelvis ”Svenne, låt bli att armbåga patienten i magen.” Definitivt något som måste tas upp i efterhand också, fullt möjligt med juridiska medel.
d) Jag skulle naturligtvis som alla människor reagera med omedelbar stress och säkert också (i mitt personliga fall) aggressivitet och försvar/avvärjande inför att bli överfallen. Efteråt så ja… det är inte gott att veta, men det är väl rimligt att anta att det finns en klar risk för en krisreaktion hos mig. Med kunskap om ämnet kan man tänka sig att det går att ”förstå” att det var ett uttryck för patientens patologi, men det behöver inte göra det. Jag tycker inte att jag ska behöva acceptera att bli utsatt för våld och jag förutsätter att min arbetsgivare inom den slutna psykiatrin har färdiga verktyg, krisplaner etc för att hantera det och stödja mig i efterhand.
e) Det här är komplicerat, för sjukskrivningen kommer dessutom från Försäkringskassan (FK), som ska ha diagnoser, sjukintyg etc tillhanda i sitt beslut om sjukskrivning eller inte. Huvudansvaret ligger alltså hos FK och arbetsgivaren, självfallet har vården ett ansvar att tillhandahålla tillbörliga intyg till patienten, som i sin tur har ansvar att tillhandahålla dessa till sin arbetsgivare och FK. Då och då, händer det att det blir en intressekonflikt i sådana här ärenden. FK kräver en diagnos e dyl, men en sådan kan inte ställas anser läkare/psykolog etc. Det är ett elände. Mitt ansvar som psykolog i fallet är att tillhandahålla sådana diagnoser och intyg som är korrekta och lämpliga. Är det så att min företrädare brustit och erforderliga dokument inte skickats som de ska, ligger det på vårdinrättningen att snarast rätta till detta (dvs ansvaret är min arbetsgivares, utförandet mitt).
f) Jag håller med Tore. Man kan fundera om kollegan själv lider av depression, utbrändhet etc. Agerandet som det är beskrivet är helt oprofessionellt och olämpligt. H@n behöver självfallet ”konfronteras” med detta. Jag tror ju mer på personliga möten än anmälningar, och skulle ta upp det här med personen ifråga. Här skulle jag säga att det verkar som att alla lider, och behöver hjälp, såväl patienter som kollegan. Om allt går väl löser det sig, i värsta fall får man lyfta det till ansvarig chef.
Ja, det var spontana svar på frågeställningarna. Återstår frågan hur man ska råda bot på ”attitydproblemen” inom slutenpsykiatrin (och säkert andra platser också). En stor och avgörande faktor i det här, är den att det här är svåra och mentalt påfrestande arbetsplatser. Fenomenet i sig finns ju även på annat håll, exempelvis äldreboenden, inom polisen etc. Det är väldigt lätt att bli cynisk och tappa kontakten i de här yrkena. Här har naturligtvis psykologer, kuratorer mfl en stor möjlighet och uppgift. Det enda sättet som jag ser det att lösa problemet är långsiktigt bearbetningsarbete (märkligt ord, tror jag just hittade på det). Personalhandledning, stödsamtal, permanenta samtals- och utbildningsgrupper. Det är helt nödvändigt anser jag. Regelbundna möten, kontinuerlig ”debriefing”. Vad har hänt den senaste månaden? Varför hände det? Hur ska man förstå det? Vad ska man göra åt det?
Lex Maria ska också utnyttjas när så krävs, samt i de värsta fallen andra juridiska medel. Kanske har även psykiatriöverläkaren som Ekot citerar rätt i att det finns personer som bör avskiljas från sin tjänst.
MvhChristian
Psykologiska Föreningen i Umeå: www.psykologiska.se
Det är stimulerande med frågor, de liksom pockar på att ges ett svar. Jag misstänker att förutom sommaruppehåll så är det kanske några som inte svarar för att de inte ser hur frågorna skulle kunna tillämpas på dem (bland annat om man inte tänkt jobba i psykiatrin av olika skäl). Det är nämligen av den anledningen som jag själv har kunnat hålla mig såhär länge (plus att jag inte är student längre så jag får några jobbiga tankar när jag skriver i forumet, i en del som dessutom heter ”icke-psykolog, hehe). Tack och lov är min förmåga att inhibera impulser så nedsatt så jag svarar ändå. =) Det är ju alltid kul att diskutera och ofta bra.
För att kunna svara ordentligt måste jag dock använda fantasin lite och justera sammanhanget som frågorna ställs i. Lyckligtvis har det ju redan kommit två utförliga svar på den ursprungliga frågan, kanske kommer det fler. Hoppas därför att det är okej att nu sväva ut, lite bara. Det är nämligen så att jag inte kan tänka mig att arbeta i psykiatrin som den är idag (jag har testat och bedömt upplevelsen och juryn har gått ut osv). Den finns dock undantag – jag kan tänka mig att arbeta i psykiatrin under förutsättning att det är i en position där jag beslutar om hur arbetet ska genomföras (det är inte realistiskt att det kan bli så i närmaste framtiden men i alla fall). Därför kommer jag svara på frågorna ur ett sånt modifierat sammanhang – att jag hade en möjlighet att påverka vad som sker på en mer… övergripande nivå eller vad man ska kalla det. Ber om ursäkt om det verkar vara ett sätt att slingra sig och göra det lätt för sig men… frågor är frågor… lockar till diskussion… utan denna lilla manöver kan jag inte ge mig på dem… och det vill jag ju. Det är ett kärt ämne. Ansatsen hakar ju också på Christians resonemang (ovan) att bland annat psykologer kan göra något för att få verksamheter att funka så att personalen inte tappar kontakten med vad de från början kom dit för. Här är en idé om hur det skulle kunna se ut då. Man skapar först en psykiatri där personalen får lämplig utbildning och sedan frihet under ansvar att arbeta mot tydliga mål och i en riktning som de kan och vill ställa upp på. Om man inte ställer upp på den så får man arbeta någon annanstans. Lite utopiskt, kanske. Men ändå:
a) Jag lyssnar på patientens version och bedömer tyst för mig själv om den beskriver faktisk dålig behandling/bemötande (utifrån vårt arbetssätt) och isåfall kollar jag senare vad den som utförde det hade för intention med det. Om det då är troligt att det begåtts ett avsteg från vårt definierade arbetssätt så vidtar jag lämplig åtgärd beroende på vad som var skälet till misstaget (utbildning, handledning, i extremfall byte av uppgifter, avsked om personen inte ställer upp på arbetssättet och alltså inte vill jobba här). Om det är så att bemötandet i princip verkar korrekt förutom misstaget att patienten inte var med på det så ser jag det som att det finns två kvarvarande förklaringar:
1) att bemötandet upplevdes dåligt pga av personen som utförde det inte var tillräckligt tydlig varpå patienten missförstod något som denne efter ett förtydligande inte längre ser som dålig behandling, alltså kan vi gå vidare efter ett förtydligande. Eller
2) patienten upplevde det som dåligt pga att denne vill ha något som vi på goda grunder bedömt är kontraproduktivt att erbjuda eller som vi av andra skäl inte sysslar med i psykiatrin. Då tydliggör jag det lugnt och respektfullt och låter patienten själv avgöra om den vill ha vår erbjudna hjälp eller inte. Så i vilket fall som helst så tydliggör jag för patienten vad vi kan erbjuda. Och jag kan tydliggöra vad vi kan erbjuda utan att veta exakt vad den förre behandlaren ordagrant sagt eftersom vi har ett enhetligt och genomtänkt arbetssätt i den här mer eller mindre utopiska psykiatrin.
b) Det är sällan konstruktivt att skälla så förmodligen har läkaren i detta fallet gjort avsteg från vårt arbetssätt. Alltså avbryter jag och tar isåfall vänligt men bestämt över besöket och vidtar senare åtgärder för att kraftigt minska sannolikheten att något liknande sker igen. Antagligen har vi någon överenskommelse om vad som sker när man frångår arbetssättet och förmodligen är det enkelt att lösa. Har man kommit så långt att man arbetar här och får ta emot patienter så känner man till arbetssättet och kan själv se när man begår ett uppenbart misstag och då bör kollegan närmast bli tacksam för att slippa trassla in sig ännu värre. I annat fall… se resonemanget under ”a” (avsteg från arbetssättet).
c) Det är inte förenligt med arbetssättet och huruvida personen är lämplig att fortsätta arbeta får ses i förhållande till hur denne brukar bete sig (det är förstås även en skillnad om det var en ofrivillig rörelse, tex snubblade över patienten av misstag - dvs inget avsiktligt ”nitande”). Finns det goda skäl att tro att det var en olycklig engångsföreteelse där personen vet varför den tappade kontrollen och visar att den inser allvaret av sitt misstag så kanske det går att ha vederbörande kvar. Svår fråga. Har det hänt något liknande tidigare eller händer något liknande senare så är det bara att lämna in nycklarna, tycker jag. Man får ju sålla bort personal som tycker det är givande att utöva makt för kickens skull, eller som inte tycker att de behöver ta ansvar för sitt handlande om det nu är det det är frågan om. Är det misshandel så antar jag att man anmäler det på lämpligt sätt.
d) I det akuta läget försöker jag följa den utförliga bemötandeplan vi (enligt våra rutiner) har gjort för den aktuella patienten och jag förväntar mig också att de andra gör det. Vad det är beror på beteendeanalysen. Efteråt kollar jag om jag följt våra riktlinjer för arbetssäkerhet, har jag inte det så får jag börja med det, i annat fall diskuterar jag med mig själv och skyddsombudet om det finns något där som går att förbättra och anmäler det som en arbetsskada.
e) Vi skulle inte arbeta med kontaktpersonsfunktionen. Panikångest skulle vi erbjuda behandling för och då skulle det finnas en ansvarig behandlare med tillräcklig kompetens för att ansvara för patientens behandling och även kunna bedöma om patienten ska avslutas. På grund av vår humanistiska människosyn i kombination med att vi inte ignorerar kunskap om hur sjukskrivning påverkar människor så skulle vi inte använda det särskilt ofta. Vid de tillfällen där det ändå är motiverat skulle vi förmodligen klara av att göra det i samarbete med arbetsgivaren, fk och patienten. Går det snett ändå så analyserar vi vad som gick snett och inför nya rutiner om det behövs.
f) En telefonjour för ”kriser” är inte helt oproblematiskt inom psykiatri till skillnad från exempelvis en kardiologisk mottagning. Vi vill ju inte lura folk att tro att det är ett konstruktivt sätt att hantera problem (som jag tycker det blir i psykiatrin nu), men det beror förstås på vad det är för problem så någon form av telefonjour skulle troligen ha en plats. Har vi en telefonjour så vill vi använda den konstruktivt för att på bästa sätt vara till användning för patienter och då ser jag till att alla som arbetar där har en förståelse för sina uppgifter och inte gör något utan att ha en idé om vad de håller på med utifrån vårt gemensamma arbetssätt. (Gäller förstås live-kontakt också). Det borde förebygga de flesta problem. Om någon ändå frångår vår syn på bemötande och kör efter en egen oförenlig metod gäller samma resonemang som under ”a”.
Den största kränkningen i den nuvarande psykiatrin tycker jag, trots allt, är den implicita att man som patient lockas att ta på sig en offerroll. Sammanhanget som psykiatrin skapar tränar människor till att bli offer, lyckligtvis tar inte alla åt sig det, men ändå. Sällan till hjälp, skulle jag tro. Riktigt onödigt också. Det skulle jag säga är en aspekt av ett större problem – ett ledningsproblem i första hand och ett organisationsproblem i andra hand. Inte ett individproblem. Det är ju inte vad personalen avsiktligt försöker uppnå (i varje fall inte ca 4/5 av dem). Men det sker ändå. Därmed alltså inte sagt att alla som är i kontakt med psykiatrin börjar se sig själva som offer, jag menar endast att jag tycker att sammanhanget inbjuder till det. Bortsett från några ytterligare kritiska brister som egentligen gör att den borde förändras fullständigt så tycker jag psykiatrin fungerar rätt bra som den är
Tack för frågorna!
Vänligen, Jörgen
Jorgen: Ber om ursäkt om det verkar vara ett sätt att slingra sig och göra det lätt för sig men… frågor är frågor… lockar till diskussion… utan denna lilla manöver kan jag inte ge mig på dem… och det vill jag ju. Det är ett kärt ämne.
Ber om ursäkt om det verkar vara ett sätt att slingra sig och göra det lätt för sig men… frågor är frågor… lockar till diskussion… utan denna lilla manöver kan jag inte ge mig på dem… och det vill jag ju. Det är ett kärt ämne.
Diskussion ja! Jag tror det var det ursprungsfrågeställaren efterlyste lite i sin ingress också. Tycker ditt inlägg var bra Jörgen, för brandkårslösningar, lappa och laga - har psykiatrin hållt på med ett tag nu och det verkar ju fungera sådär. Jag tror det är dags för nytänk! Eftersom jag själv är lite specialintresserad av arbetslivsfrågor så gillar jag din ansats även med avseende på detta. Den bästa lösningen, är självklart den där personalen inte bara piskas. Utan trivs, och känner att de bidrar med något värdefullt för patienterna. Detta måste ju vara kärnan i "vård". Det talas mycket om "Vården", ibland glöms det att ordet också är ett verb.
/C
ChristianB: Den bästa lösningen, är självklart den där personalen inte bara piskas. Utan trivs, och känner att de bidrar med något värdefullt för patienterna. Detta måste ju vara kärnan i "vård". Det talas mycket om "Vården", ibland glöms det att ordet också är ett verb.
Den bästa lösningen, är självklart den där personalen inte bara piskas. Utan trivs, och känner att de bidrar med något värdefullt för patienterna. Detta måste ju vara kärnan i "vård". Det talas mycket om "Vården", ibland glöms det att ordet också är ett verb.
Amen to that. Verb verkar ha en tendens att uppfattas som substantiv i många sammanhang. Samtidigt som många substantiv ironsikt nog ofta är praktiskt att betrakta som verb. Typ.
Om man är på sitt negativa humör så kan man ju tycka att det är väldigt dåligt att det så ofta glöms bort att t.ex. vård (i.e. "vårda") är något man gör och att det är människor som gör det. Skulle man komma ihåg det så skulle det nog vara lättare att prata om vad man gör och hur och varför och kanske lite varför inte. Samt definiera vad som ska göras.
Men visst är det kul att det går att föreställa sig att det inte behöver vara så svårt - det kanske kan ställas upp i tre steg: 1) bestäm vad som vore värdefullt att bidra med 2) bidra med det 3) lägg märke till att det var trivsamt. Resten är finpolering. Nåja, treans sandpapper i alla fall.
Glad sommar
/J
Kommentar till Jörgens första svar:
Jag blir lite irriterad över det politiskt korrekta sättet att diskutera ämnet i ditt inlägg. Du säger att du inte skulle vilja arbeta inom psyikatrin så som den är utformad nu, och det finns säkert många skäl till det. Men din beskrivning av psykiatrins utopi är för mig byråkratspråk.
Rutiner, arbetsätt, arbetsmanualer, beteendeanalys etc.
Ett av psykiatrins problem tror jag är den byråkratiska organisationen. Personalen, mellanchefer och ledning gömmer sig bakom byråkratiska rutiner som ingen egentligen vet varför man använder sig av. Ofta hänvisar man till lagtexter, eller tolkningar av lagar. Arbetsrutinerna strömmlinjeformas sedan för att passa den lataste och minst produktive i personalen. Ingen ska behöva känna att den itne räcker till, tycker jag ofta är en känsla jag får när jag jobbat inom större offentliga institutioner inklusive vården.
Debatten om psykiatrins problem nu i sommar tycker jag ofta handlar om att institutionerna och byråkratin lever sitt eget liv utan patienter, anhörigas eller ens personalens bästa. När jag jobbade som lärare på gymnasiet arbetade cheferna med kvaltitetsplaner som skrevs för att hålla utbildningsförvaltningens byråkrater nöjda.Men det hjälpte inte kvaliteten på undervisningen eller stämningen på skolan. Efter en tid inom vården nu under sommaren verkar problemet vara likadant.
Det finns alldeles för många handledningar idag men alldeles för lite personal som gör ett jobb som är individanpassat och som sätter patienten i fokus. För lite reflektion, tanke, och utveckling av arbetet sker mycket på grund av att systemet inte uppmuntrar eller tar tillvara sådana initiativ. För att åstadkomma en humanistisk psykiatri behövs som du är inne på i slutet av ditt inlägg att man går ifrån offer-beskrivningen av patienterna. Men för att verkligen få till något sådant krävs verklig förnyelse. Varför inte låta olika behnadlingshem, avdelningar, personalkollektiv, terapimetoder konkurrera med varandra om att erbjuda olika typer av behandlingar. Patienterna eller en god man får välja och vraka mellan olika alternativ. De institutioner som inte håller måttet får klappa igen, byta chefer eller servera läsk varje dag för att locka personal och patienter. Mer flexibla lösningar. Mer ut och påta i trädgårn-kurser eller klappa djur på landet och mindre sjukhuskorridorer. Det tror jag skulle funka.
I ditt senste inlägg är du mer rakt på sak och jag tror mer på den stilen:
"Men visst är det kul att det går att föreställa sig att det inte behöver vara så svårt - det kanske kan ställas upp i tre steg: 1) bestäm vad som vore värdefullt att bidra med 2) bidra med det 3) lägg märke till att det var trivsamt. Resten är finpolering."
/Jonas
Kul att du är här Jonas och vilken rivstart sedan!
Jag ska låta Jörgen få tala för sig sak själv men jag tänker inte på hans inlägg över lag som PK... Snarare tvärtom. Och byråkrati? För mig handlar det snarare om en genomtänkt organisation (som J beskriver) istället för något som bara är en summa av dess spelare. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att bara använda KBT men att ha en organisation som genomsyras av något fungerande och inspirerande arbetssätt (ej terapistil). Man behöver inte stå och sjunga IBM-sången varje morgon men....
Appropå behandlingar så låter det också som en utopi att alla ska få välja på vad som helst i behandlingsväg. De terapier som är eftertraktade för tillfället (bland annat DBT) har långa vänteköer. Blir valfriheten då bara att klappa på djur och påta i marken?
Men visst är vi på väg mot en konkurrensutsatt marknad och inte en statlig. Det går sakta med psykiatrin kommer att tas över av andra aktörer. Snart heter det Attendo och andra liknande vårdbolag som redan köpt upp äldrevården. De har redan börjat köpa upp psykiatriboenden för schizofrena. Intressant utveckling som jag vill se var den tar vägen..
Kul med diskussion.
Jonas Mosskin: Men din beskrivning av psykiatrins utopi är för mig byråkratspråk. Rutiner, arbetsätt, arbetsmanualer, beteendeanalys etc.
Men din beskrivning av psykiatrins utopi är för mig byråkratspråk.
Det är okej att du upplever det som byråkratspråk, jag anser att vad som är byråkratspråk inte kan definieras av ordvalet utan av funktionen med att prata. Annars måste vi förbjuda en massa ord. Arbetssätt är, för mig, en övergripande term för att sammanfatta vad folk gör i sitt arbete. Den kan användas i byråkratisk anda, jag gör inte det. Jag tycker det är viktigt att kunna prata om vad man gör och ha en idé om vad man ska arbeta för, speciellt är det användbart om man ska arbeta tillsammans med andra. En glasblåsare, t.ex., kan säkert tillverka fina glas genom att öva på glasblåsning, h@n kanske inte har så otroligt mycket nytta av att kunna beskriva i ord vad som görs eller sätta upp mål och kritiskt granska sitt glasblåsande. Men på en psykiatrisk mottagning där flera människor är inblandade och det finns en vits med att jobba i samma riktning kan det vara ett användbart ord. Det gäller förstås att arbetssättet levs ut annars blir det ju bara ett ord som då får en mer byråkratisk funktion. Beteendeanalys är en metod, (arbetsmanual skrev jag nog inte).
Jonas Mosskin: Ett av psykiatrins problem tror jag är den byråkratiska organisationen. Personalen, mellanchefer och ledning gömmer sig bakom byråkratiska rutiner som ingen egentligen vet varför man använder sig av. Ofta hänvisar man till lagtexter, eller tolkningar av lagar. Arbetsrutinerna strömmlinjeformas sedan för att passa den lataste och minst produktive i personalen. Ingen ska behöva känna att den itne räcker till, tycker jag ofta är en känsla jag får när jag jobbat inom större offentliga institutioner inklusive vården.
Det håller jag med om i stort sett. I det här läget har arbetsrutinerna också slutat vara något man granskar och tar ansvar för, tror jag. Det skulle ju åtminstone lindra hur stötande det är om de högst ansvariga konstaterade på någon offentlig plats "Nu har vi strömlinjeformat arbetsrutinerna så att de är så luddiga så att ingen kan känna att den inte räcker till och ingen kan heller känna att den räcker till, vi eller någon annan har egentligen inte en aning om vad vi faktiskt gör och det är vi som låtit detta ske." Eller nåt i den stilen. Då hör ju vederbörande antagligen själva, att den enda naturliga påföljande utsagan är "Och nu stänger vi således ner verksamheten tills ni hittat våra mer kompetenta efterträdare (kanske en guldfisk), nej vi ska inte ha någon lön såklart, nu går vi innan vi ställer till mer skada". (Okej, det är ganska lätt att kritisera när man sitter utanför, förlåt mig - men ändå).
Jonas Mosskin:När jag jobbade som lärare på gymnasiet arbetade cheferna med kvaltitetsplaner som skrevs för att hålla utbildningsförvaltningens byråkrater nöjda.Men det hjälpte inte kvaliteten på undervisningen eller stämningen på skolan. Efter en tid inom vården nu under sommaren verkar problemet vara likadant.
När jag jobbade som lärare på gymnasiet arbetade cheferna med kvaltitetsplaner som skrevs för att hålla utbildningsförvaltningens byråkrater nöjda.Men det hjälpte inte kvaliteten på undervisningen eller stämningen på skolan. Efter en tid inom vården nu under sommaren verkar problemet vara likadant.
Där har du ju ett utmärkt exempel på en "byråkratisk funktion" med att skriva en kvalitetsplan. Om man skriver den för att hålla några ovanför en nöjda så är man ju klar så fort den är skriven. Egentligen inget konstigt att den inte höjer kvaliteten då. Den måste ju användas och någon måste vara ansvarig för att se till att den används. Själv tycker jag ju att alla man anställer bör få ta ställning till om de kan ställa upp på den övergripande riktning som man strävar efter inom en verksamhet. Om det nu skulle vara så att denna riktning går emot ens egna värderingar så bör man ju inte vilja jobba där, och i annat fall så vill man antagligen ännu hellre jobba där. Finns det ingen formulerad riktning så är förvirring förmodligen huvudresultatet av verksamheten.
Jonas Mosskin: Varför inte låta olika behnadlingshem, avdelningar, personalkollektiv, terapimetoder konkurrera med varandra om att erbjuda olika typer av behandlingar. Patienterna eller en god man får välja och vraka mellan olika alternativ. De institutioner som inte håller måttet får klappa igen, byta chefer eller servera läsk varje dag för att locka personal och patienter. Mer flexibla lösningar. Mer ut och påta i trädgårn-kurser eller klappa djur på landet och mindre sjukhuskorridorer. Det tror jag skulle funka.
Varför inte låta olika behnadlingshem, avdelningar, personalkollektiv, terapimetoder konkurrera med varandra om att erbjuda olika typer av behandlingar. Patienterna eller en god man får välja och vraka mellan olika alternativ. De institutioner som inte håller måttet får klappa igen, byta chefer eller servera läsk varje dag för att locka personal och patienter. Mer flexibla lösningar. Mer ut och påta i trädgårn-kurser eller klappa djur på landet och mindre sjukhuskorridorer. Det tror jag skulle funka.
Mmm. Jag skulle nog säga att det, eftersom landstinget misslyckats med psykiatrin och verkar sitta fast i sin byråkrati, antagligen är ett hyfsat alternativ att t.ex. köpa psykiatri av privata företag som använder lite olika sätt att organisera sin verksamhet. Men det kan nog gå lite snett om staten släpper det helt och hållet, det bör nog finnas någon som ställer krav på anbuden och granskar så att de levererar något vettigt. Personligen anser jag att det bör finnas någon vetenskaplig förankring i det man erbjuder, annars klarar vi oss nog faktiskt bättre utan. Blir det helt fritt så lämnas ju så mycket över till de som har mest pengar till marknadsföring och klatschiga erbjudanden (psykiatri i tv-shop). Det finns ju många skumma teorier att arbeta utifrån som låter fräsiga eller till och med väldigt "sanna" och övertygande (och det är lätt att hitta på nya) som skulle kunna sälja, typ Landmark education, EFT, åderlåtning, TFT, osv, men som tillför väldigt lite. Skulle vara trist att betala för det. Någon offentlig instans skulle nog behöva definiera vad konkurrenter ska konkurrera om, tror jag. Det är ju förvisso en stor grej att få det att funka också... Men det skulle nog bli lättare att lösa om administratörerna får mindre makt, alltså så att det "byråkratiska systemet" inte behöver hållas vid liv.
Skulle jag tro, alltså
/Jörgen
PS. Gärna "påta i landet-terapi" sålänge den har en resonlig vetenskaplig förankring.
Vi får väldigt mycket spam (amerikansk reklam om bilar) till denna tråd så jag låser den. Om någon vill skriva mer i denna: Gör ett nytt inlägg med samma rubrik samt - igen eller 2 eller ngt.
//Tore [modererar]