Hej Håkan!
Tack för dina råd!
Beroende på vad för slags forskningsprojekt som annonseras ut i mars så funderar jag eventuellt på att söka till forskarutbildningen som börjar till hösten. Tyckte ju att uppsatsarbetet var jätteroligt men helst skulle jag ju vilja ha en riktig PTP och få mer klinisk erfarenhet.
Hej Martin!
Jag kan bara instämma i allt vad du skriver. Det är på tok för lite tjänster ut och det värsta är att nästan alla bara annonseras ut i samband med terminssluten vilket innebär att det blir ett himla slagsmål om de tjänster som kommer ut. Jag har också sökt jobbet på Arbetsförmedlingen och tyckte att det var positivt att det inte var fler sökande denna gången för i våras var det över 60 sökande på varje tjänst. Däremellan har det bara varit en utannonserad PTP-tjänst i Skåne.
Det är verkligen förnedrande att man ska behöva slåss så om platserna och det är inte bra för självkänslan att gång på gång få avslag på sina ansökningar. Det gör ju inte det direkt lättare att vara tuff och framåt och sälja in sig själv. Det tokiga är ju också att det finns massor av människor som skulle behöva psykologhjälp men som inte får det samtidigt som många psykologer går arbetslösa.
Har ibland funderat på att kontakta tidningarna för att upplysa dem om hur det ligger till men vet inte om jag orkar "hänga ut mig själv" på det viset.
Vill tillägga att det är flera "kompetenta" personer som har läst mina brev och cv och de tycker att de är jättebra och förstår inte riktigt vad problemet är och det gör ärligt talat inte jag heller. Hoppas att det kommer att gå bättre för dig i ditt jobbsökande!
Tack Håkan, för dina värdefulla tips! Alltid bra att få reda på vad ni tittar efter när ni anställer. Tyvärr är det väl som Martin Hedman säger att om man "slänger sig på första bästa plats i desperation" så är det svårt att känna att man har något att komma med i förhandlingarna.
Jag vet att det är lite olika hur de privata aktörerna ställer sig till PTP-tjänster. Psykologpartners verkar vara bra i det avseendet, de tar tydligen emot flera PTPare. Carema tar ju också emot här i Sthlm och även om man verkar få jobba jäkligt hårt där så får man tydligen även bra betalt. De där 25 % övrigt psykologarbete som ska ingå i tjänsten verkar det dock vara lite sisådär med. Andra aktörer tar inte emot PTP:are överhuvudtaget, och jag misstänker att det antingen handlar om att det inte är inskrivet i deras kontrakt med landstinget att de ska göra det, eller att de inte får någon kompensation för att göra det. Vilket förstås är idiotiskt om det stämmer.
Själv tackade jag faktiskt nej till en tjänst hos en privat aktör för att jag tyckte det var för dåliga arbetsvillkor (lön, antal patienter, handledning). Risken är att man inte vågar göra det i framtiden och att arbetsgivare kan komma att utnyttja detta till att bland annat pressa lönerna.
Med detta sagt är det förstås inte nattsvart, de flesta verkar ju få en tjänst. Men man kunde önska att någon tog ansvar för att se till att det faktiskt fanns tillräckligt med tjänster.
Självklart är det så att Sveriges Psykologförbund verkar för att tillgången till ptp-tjänster ska vara säkrad. Det är dock inte förbundet som stiftat de lagar och bestämmelser som gäller, så det är litet missriktat att skälla på dem (oss) för att det ser ut som det gör. Jag vet att förbundets representanter för fram synpunkterna och kraven ang ptp till de myndigheter och andra med makt man har kontakt med. Det kan säkert göras mer och oftare och där har vi alla ett ansvar!
Men generellt borde man således rikta ilskan gentemot staten, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting som är de som gemensamt kan hitta lösningar på eventuella problem med ptp.
Håkan Nyman
Hej Håkan
Det är Hur förbundet för fram synpunkter kring krav och dyl till berörda myndigheter som jag ställer mig kritisk mot. Oftare är absolut ett sätt och där har vi som du säger alla ett ansvar, men jag anser att den offentliga exponeringen kring dessa frågor är blygsamma och det är en kanal vi inte utnyttjar fullt ut. Medial exponering kring dessa frågor (i synnerhet psykologyrket i allmänhet) har större verkningskraft än "tysta formella dialoger" men det verkar finnas en rädsla eller förakt mot denna typ av synlighet som missgynnar vår profession. Och på denna spelplan väger psykologförbundets namn tyngre än enskilda individer om det inte handlar om kontroversiella fall som exempelvis kvoteringsfrågan. Har personligen svårt att få gehör för artiklar och inslag då jag är student och inte riktigt skäl nog att väcka journalisters intresse. Tycker därför psykologförbundet kan utnyttja sitt namn och status för att göra sig hörd och synlig i media kring dessa frågor och därmed nyttja kanaler jag personligen är övertygad innebär ett ökat gehör som i sin tur innebär en förutsättning för ett förändringsarbete...
Thomas:...men jag tror det måste bli en politisk fråga. Psykologförbundet och andra måste se till att landstingspolitikerna ser till att det finns tillräckligt med tjänster för att alla studenter ska ha möjlighet att få sin examination. Allt annat är ju ett vansinnigt slöseri med samhällets resurser, samt rent bedrägligt mot de studenter som läser och vill kunna arbeta som kliniska psykologer. Jag uppmanar alla psykologstudenter att ligga på politikerna i landstinget, det är en investering för er framtid!
Jag håller helt med. Psykologstudenter borde använda sig av psykologförbundet (vänta inte alltid på att förbundet ska agera, agera istället genom förbundet!) för att uppvakta landstings-/regionpolitiker och deras partigrupper för att se hur de ser på den psykiska hälsovården i ett framtidsperspektiv. Ingår psykologer, och i så fall på vilket sätt? Fråga om vilka budgetar som regelbundet spricker och ständigt växer. Fråga om vilka utvecklingsmöjligheter som väntar er. Beskriv vad ni vill åstadkomma, vad ni kan och vilka förutsättningar ni behöver för att bidra till att förverkliga politikernas målsättningar.
Nu är det definitivt rätt tid iom att det är valår.
Att möta politiker är också att knyta kontakter, sprida information, lära sig själv, förstå något om de organisationer där den absoluta majoriteten av er kommer att vara verksamma en tid.
Men glöm inte bort att vara ödmjuka i kontakterna - utgå ALDRIG från att era kunskaper, perspektiv och erfarenheter är självklarheter.
Fredrik Wagnströmleg psykologFS-ledamot
Hej Martin
Jag vet att förbundet centralt är öppet för att ta emot fler förslag på hur man kan bredda medieintresset och exponeringen. Skriv eller ring till Susanne Bertman som arbetar med de frågorna! Jag tycker det har blivit mycket bättre under senare år. Ett flertal debattartiklar och inlägg har man fått till, och flera lär det bli. Vi har alla olika frågor vi vill att förbundet ska jobba mer aktivt för och när det gäller ptp-frågan har förbundet regelbundet genomfört mätningar av hur lång tid det tar att få en ptp-plats för nyutexaminerade. Resultatet av de mätningarna har hittills inte varit så alarmerande, men jag har full förståelse för att enskilda kolleger har hamnat i kläm på olika sätt.
Exemplet som diskussionen här startade med är ju inte representativt eftersom Birgitta valde att bilda familj efter examen istället för att fortsätta fram till legitimation. Jag tycker inte det ska ligga henne i fatet, inte alls, men det är ju inte bara nyblivna psykologer som har den trista erfarenheten. Man kan nästan tycka att det vore en story som Uppdrag Granskning kunde vara intresserad av: Socialstyrelsen kräver att alla utexaminerade psykologer ska jobba ett år med handledning för att bli legitimerade och sedan kunna verka som självständiga psykologer. Men samma myndigheter som kräver detta tar inget ansvar för att det finns tjänster där de utexaminerade kan fullgöra det lagstadgade ptp-året! Folk kommer i kläm och enskilda blir lidande. Samhället går miste om, eller får i alla fall en påtaglig försening i tillskottet av ny kunskap och kompetens som varje nylegitimerad psykolog representerar.
Hej, Martin!
Martin Hedman:Flaskhalsproblematiken är knappast ny men detta är något psykologförbundet MÅSTE ta ansvar för att uppmärksamma politiker om för att öppna upp möjligheter för nyexaminerade psykologer för att undvika resursslöseri som nämnts tidigare. Statistik på psykologförbundets egna hemsidor och lite enkät resultat som sprids INOM kåren är verkningslöst
Nej, problematiken är inte ny, men den har blivit exceptionellt mycket bättre jämfört med för ett antal år sedan då det var regel att göra sin PTP som arbetsmarknadspolitisk åtgärder (i strid mot de regler som var).
Den statistik baserad på förbundsenkät som finns visar att de flesta utexaminerade psykologer inte behöver vänta särskilt länge för att få sin PTP-tjänst. Genomsnittstiden är några månader.
Jag menar att även information som sprids inom kåren har effekt - om medlemmar samlas och agerar gemensamt utifrån informationen, som en del av förbundet.
Martin Hedman:jag hoppas att vi psykologstudenter kan ta det ansvar som psykologförbundet inte gör
Jag hoppas psykologstudenter ser möjligheten att genom förbundet tidigt i sina utbildningar engagerar sig för sin kommande arbetsmarknad. Det är lärorikt och en bra investering för såväl blivande studenter som kåren i stort.
hakan:Men generellt borde man således rikta ilskan gentemot staten, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting som är de som gemensamt kan hitta lösningar på eventuella problem med ptp.
Jag håller helt med. Det är därtill angeläget att vi kommer tillrätta med tendensen att använda förbundet som slagpåse i tid och otid. Det kostar kraft hos dem som faktiskt strävar på. Otaliga är de gånger jag fått telefonsamtal från medlemmar som inte utan tillfredställelse i rösten meddelat mig att de lämnat förbundet - för att förbundet "under alla dessa år inte gjort något" för att höja deras lön. När jag påtalar att det faktiskt är arbetsgivaren som bestämmer deras lön, dämpas i regel tillfredställelsen något, inte sällan för att de ofta jobbat ett par decennier på samma arbetsplats...
Vi måste uppdatera vår syn på och kunskap kring hur vi ska använda oss av vårt fack- och professionsförbund!
"Nej, problematiken är inte ny, men den har blivit exceptionellt mycket bättre jämfört med för ett antal år sedan då det var regel att göra sin PTP som arbetsmarknadspolitisk åtgärder (i strid mot de regler som var)."
Hej Fredrik!
Har lite frågor kring ovanstående citat. Med arbetsmarknadspolitiska åtgärder menar du då av Af betald praktik och eller Nystartsjobb?
Jag har nämligen funderat över om man får lov att göra sin PTP som av Af betald praktik? Jag var i kontakt med Linda Solberg för att fråga om detta och fick då till svar att de verkligen inte kunde rekommendera mig att göra det men de kunde inte heller förbjuda mig. Stämmer detta överens med din kunskap i ämnet eller hur är egentligen reglerna kring detta?
Jag inser också att det inte är så bra ur ekonomisk synvinkel att göra sin PTP som av Af betald praktik men om mitt alternativ är att volontärarbeta eller ha ett dåligt betalt jobb ettt halvår till så kan jag ju lika gärna påbörja min PTP.
Mvh
Birgitta
Tack för dina bra inlägg i debatten!
Har lite funderingar kring nedanstående citat:
"Exemplet som diskussionen här startade med är ju inte representativt eftersom Birgitta valde att bilda familj efter examen istället för att fortsätta fram till legitimation. Jag tycker inte det ska ligga henne i fatet, inte alls, men det är ju inte bara nyblivna psykologer som har den trista erfarenheten."
Är din erfarenhet verkligen att arbetsgivare generellt sett är mindre benägna att anställa folk med småbarn eller har jag missförstått dig?
Jag inser också att det kanske inte var så smart att vara mammaledig så tätt inpå examen men trodde inte att det skulle ligga mig i fatet. Själv tycker jag att detta att ha fått barn gör mig till en bättre och mer livserfaren psykolog än tvärtom. Dessutom är jag ju, som jag åtminstone känner nu, nöjd med de barn jag har och har inga planer på att skaffa fler. Jag kommer alltså inte att ,som många av mina jämnåriga kollegor, vara föräldraledig om några år. Men så kanske inte arbetsgivarna ser saken.
Det här utvecklade sig till en mycket intressant diskussion.
Jag håller också med om att det är bättre att försöka göra något själv, antingen genom förbundet eller på annan väg, än att vänta sig att frågan ska lösas av någon annan. Dock måste jag säga att jag blev lite överraskad av situationen man befinner sig i som utexaminerad psykolog. Risken är nog att det är först när man själv ska försöka hitta en tjänst som dessa frågor blir aktuella. Och när man väl har fått en tjänst kanske inte motivationen är lika stor att göra något i saken. Därför känns det viktigt att förbundet står för långsiktig uppföljning i frågan.
Det är toppen att förbundet gör regelbundna undersökningar, och den senaste såg ju rätt positiv ut. Samtidigt misstänker jag att antalet PTP-tjänster kan vara konjukturkänsligt, så att det finns mindre antal platser i sämre tider. Men det är bara rena spekulationer utifrån hur situationen ser ut nu för mig och mina klasskamrater.
Även om ni gör mycket i förbundet kanske det inte alltid märks utåt? Ni skulle gärna få utöka informationen som finns om PTP på hemsidan. Det som finns är utmärkt men det skulle vara intressant att läsa lite mer om vilka olika former PTP:n kan ta. Till exempel undrar jag hur möjligheterna är att sätta ihop en egen PTP-tjänst. Jag har hört rykten om personer som gjort sin PTP inom organisationssvängen och som utöver det gått ihop i handledningsgrupper och fixat det kliniska arbetet på egen hand. Vet inte om det bara är rykten, men det skulle vara intressant att veta mer om.
Man kanske även skulle kunna ha intervjuer med säg tre personer som beskrev sina PTP-tjänster och gav lite tips och varningar?
Sen vill jag återigen slå ett slag för att ligga på politikerna. Som politiskt engagerad själv vet jag att många landstingspolitiker helt enkelt inte har koll på de här frågorna (det är ganska mycket att hålla koll på i landstingen). Samtidigt är de flesta mycket intresserade och öppna för att lära sig mer.
Hej, birgitta!
Jag begklagar att du hamnat i den situation du beskriver! när jag skriver nedan håller jag det på en generell nivå, hur giltigt det är för enskilda personer vet jag inte.
Det har funnits en rad olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har det gemensamma syftet att få in eller tillbaka personer på arbetsmarknaden. Ofta brukar det också vara så att de är utformade som praktik, det vill säga att man går brevid, inte utför arbetsuppgifter självständigt under ansvar osv. Rätt använt tycker jag det är bra. Efter lång tids arbetslöshet kan man svikta i tron på den egna förmågan. Har man kommit sent till Sverige och därför behöver tid att lära språket, skaffa nätverk och lära känna kulturen är också sådana insatser värdefulla.
Baksidan är att arbetsgivare - inte minst i tider av besparingar - kan få en psykolog till priset av en praktikant, som dessutom någon annan betalar för i ett halvår. förbundet har jobbat ganska hårt för att få upp PTP-lönerna och ett alltför generöst beviljande av dessa arbetsmarknadspolitiska åtgärder i fall de inte är tänkta för etablerar en syn på PTP-psykologen som billig arbetskraft. Det vill vi alla bort ifrån, hoppas jag. Man skulle också kunna se dessa nya praktikformer som kvinnofällor. Sannolikt är kvinnor i 25-30-årsålder i större utsträckning än män hindrade att flytta eller skjuta upp familjebildning, och skulle oftare bli hänvisade till praktik än riktiga anställningar. Sådant kan ta många år att reparera lönemässigt.
Vad jag vet är det inte klart ännu om Socialstyrelsen godkänner PTP-tjänst (som ju ska ske under eget yrkesansvar) som delvis utförts i form av praktik. Alternativet är att arbetsgivare skiter i praktikvillkoren och bara tar pengarna samtidgit som man kräver att 'praktikanten' levererar som en psykolog.
En lösning skulle ju vara att man får praktik 3-6 månader hos en arbetsgivare som har ambitionen att anställa en PTP-psykolog. Om det är osäkerhet kring en persons lämplighet, bristande erfarenhet eller annat borde en sådan praktik kunna fylla sin funktion och avhjälpa problemet. så är insatsen tänkt.
Jag har skrivit om detta i min blogg här på psykologstudent för ett tag sedan. Då var jag dessvärre lite upprörd eftersom jag tillhör dem som arbetat med att få upp PTP-lönerna.
Rätt använt är jag inte kritisk mot AF-finansierade praktikperioder. Men jag är kritisk mot då de används felaktigt av skrupelfria arbetsgivare (och aningslösa AF-handläggare) - inte minst landsting som jag vet har råd att anställa. Att landstingen inte betalar för sig är inte brist på pengar utan följer av verksamhetsbeslut. De utnyttjar er svaga ställning och förmedlar samtidigt hur de värderar er och det jobb ni utför.
Fredrik Wagnströmfacklig förtroendeman i Västra Götalandsregionen
Birgitta:Är din erfarenhet verkligen att arbetsgivare generellt sett är mindre benägna att anställa folk med småbarn
Från landstingsvärlden är det sällsynt att småbarnsföräldrar missgynnas på så sätt, enligt vad jag erfarit (iof svårt att veta fullt ut). Visst förekommer undantag, men offentliga arbetsgivare har tydliga riktlinjer kring att kvinnor och småbarnsföräldrar inte ska hindras i arbete eller karriär. De flesta har insett att småbarnsperioden är en begränsad period och innebär en berikande erfarenhet.
Överskatta för övrigt inte de rationella inslagen vid anställningar. Få rekryterare höjer sig över 'magkänslan', på gott och ont.
Hej Birgitta
Som jag skrev så tycker jag verkligen inte att ditt livsval ska ligga dig i fatet, men visst är det många som har samma erfarenhet som du. Har man varit borta från sitt yrke ett tag så blir det lätt en faktor som inverkar negativt. Mina förslag till dig grundade sig på att man kanhända i det läget inte kan vänta på att få komma på intervju för en utannonserad tjänst. Sök upp de som bestämmer eller kan vara handledare på något område du är intresserad av och kanske kan något extra om. Odla sådana kontakter. Osv.
Lycka till.